Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - B) Olika slag af lycka - a) lifvets fröjder i allmänhet - 8. Är lyckan det högsta ändamålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
och vägen är mörk och leder endast förbi korset till uppståndelsen.
Du är här för att helga ditt lif åt upptäckandet af en del af den
gudomliga lagen, för att förverkliga honom i lifvet, för att utbreda
kunskcp om och kärlek till honom ibland dina bröder. Och det är
ett verk, vid hvilket du icke får rädas för att vandra genom mycket
mörker, icke sky uppoffringar, vid hvilka ditt hjärta synes vilja brista.
Du är här för att hjälpa till att bygga upp mänsklighetens tempel,
för att offra ditt lif för människosläktets väl, och det är ett verk,
som svårligen låter förena sig med ett angenämt och
bekymmer-fritt lif.
Lycka! Hvad hafva vi ännu att göra med lyckan? Vi skola
eröfra henne, innan vi kunna bruka henne. Arbete allena kan gifva
oss förmåga att njuta. Gud vet detta, och därföre låter han oss
genomgå denna långa och mödosamma uppfostringsprocess. Han
frälser oss, men vi måste själfve arbeta för vår frälsning. Han gifver
oss ljus, men vi måste först öfvervinna mörkret. Och om vi åstunda
ett lättjefullt lifs njutningar, ett lugn, som ej förädlas af någon
upphöjd tanke, ett lif, som ej stores af några tvifvel, nåväl, vi kunna
vinna det genom att ställa oss utom kretsen för Guds uppfostrande
vård och sjunka ned i vår naturliga dragg. Men detta är lyckan i
Circes stia — lyckan att vara okunnig om sin egen förnedring och
älska den — på din buk skall du gå och äta jord alla dina
lifsda-gar — denna lycka är ej det härliga mål, till hvilket ett Guds barn
sträfvar. Gud tillåter oss ej att undfå lyckan på den andliga
storhetens bekostnad.
Men om vi åstunda något vida bättre: allvar och adel i
tänkesättet, ett lif genomträngt af höga idéer, som vi modigt tillkämpat
• oss, en vidsträckt och verksam människokärlek, i hvilken det egna
jaget förgätes, en sträfvan efter sanningen, outtröttlig som örnens
flykt med ögat riktadt mot solen, hänförelsen hos den, som lifvas af
en brinnande kärlek till Gud och sina medmänniskor, förnuftets sans
och måtta, som länkar hänförelsen så, att dess verk utföres med
vishet, — då gifves det något högre än vår usla lycka: det är
saligheten af ett lif i Gud; vissheten att vi äro ämnade till något
högre, det säkra hoppet om ett evigt lif i rättfärdighet, kärlek och
glädje; den varaktiga fröjden öfver uppfyllda plikter.
O domare! fast sträng du är,
du kärlek dock i hjärtat bär;
Ej syn så skön vi skåda här
som leendet på pannan där:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
