Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - B) Olika slag af lycka - b) olika slag af lefnadsglädje - 4. Landtlif och natur - ε. Naturens ande - ζ. Till naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
och skalden fann dem — snart är kransen bunden,
och leende han för den med sig hem ;
dess liljor vattnar han så öm, så trägen,
men ack! de hade vissnat under vägen —
de voro friska då han funnit dem.
E. Björk, Dikter.
Till naturen.
Seglaren lik, som, från stormarnes våld och från rasande vågor
frälsad, på blomstrande kust hvilar sin tröttade köl;
eldigt han sträcker sin famn mot den leende nejden och skickar
upp öfver skyn en blick, vattnad af fromhetens tår:
Så i ditt modersköt med sträckta armar jag ilar,
blomstrande, hulda natur, ilar med offrande gråt.
Mänskor ej gifvas för mig. Bland det nerfiösa djuriska släktet
andas mitt hjärta så tungt — himlen i gruset, o ve!
Aldrig förmås jag kan att flärdens smyckade apa
tillbe; för pärlor och guld köpes jag aldrig till slaf.
Ditt var ju barnet, natur, i dina himmelska armar
sög det ju gudalif, lärde ju oskuld och dygd?
Ofta till barnet, med fladdrande hår och klingande harpor,
kommo i dansande gång mäktiga döttrar af Zevs,
sågo med bifall ned på den leende jollraren, lekte
ömt med hans saffranslock, kysste hans lågande kind.
Ofta, vid morgonens purpurbrand, i försilfrande månsken,
sutto de heliga mig nära i systerlig krets
och för gossen, som log vid modrens klappande hjärta;
sjöngo om gudar och män mången förtrollande sång.
Då af längtan betogs mitt svällande bröst att förlåta
dina parker, natur, höjder och blomstrande fält,
lämna min saliga rö och på världens stormande vågor
kämpa för ära och namn, kämpa för njutning och lif,
O, förlåt det, natur, förlåt den flyktiga villan!
Se, din förlorade son vänder med ånger igen.
Ingen Theseus mer mot bofvar och glupande monstrer
kämpar; ingen Pylad följer i döden sin vän. —
Andra med frustande spann, i vapenmålade charer,
följde af hopens blick, rulle kring dånande torg,
hölje i purpur och skrytande guld af njutning förtärda
lemmar och furien själf döfve med ungerska rus!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
