Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - B) Olika slag af lycka - b) olika slag af lefnadsglädje - 4. Landtlif och natur - ζ. Till naturen - η
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
Mig på en blomstervall än källans lockande cittra
sof ve; violerna mig offre sin rökelse än!
Heliga, vana natnr, i dina elysiska skuggor
styrkan vid skönhetens barm aflar förtjusning och. lif.
O, hur yfves ej allfc i vårens smycke! Hur göken
sjunger i blommigt löf vårens och kärlekens pris!
Steglitsan hoppar så lätt i den rosenbekransade häcken,
hoppar och sjunger och, ack, gläds åt sitt vingade lif.
Krafter och sällhet är allt. Mot solens strålande panna
höjer sig modig och fri Jupiters väldiga örn,
medan turturn i klyftornas djup sin dröjande make
kallar, och fjärilen ömt smäktar på rosornas barm.
Ofta väl höljes i hotande moln ditt strålande anlet,
saliga, milda natur, ofta med glödande hand
fattar du blixten — då uppgår i rök den fredliga hyddan —
ofta med haglets skur nedslår du odlarens hopp.
Dock med flammande viggen i hand, i din krona af åskmoln,
skön i din vrede jämväl, står du för visdomens blick.
Henne är stormens tjut och dundrets mäktiga stämma
kärlekens himmelska röst; djupt hon din mening förstår.
Ode, en nåd mig beskär: ur dårskapens ringar, ur flärdens
yrande kretsar mig ryck fjerran i öknarna hän,
att jag i nattliga skogars famn, på eteriska klippor
eller i dalarnas djup fritt må dig dyrka, natur!
Stagnelius, Liljor i Saron.
Om vi först och främst göra oss reda för de olika graderna
af den, njutning, som betraktandet af naturen erbjuder, så finna vi
att deri första är oberoende af all kunskap om naturkrafternas
verksamhet, jå nästan oberoende af .den särskilda karakteren hos den
trakt, som omgifver oss. I den ödsliga öknen, där likform ade
växter betäcka marken och ögat mötes af en obegränsad horisont, vid
hafvets kust, där vågorna sakta skölja stranden och teckna sin väg
med alger och sjötång; öfver allt griper oss känslan af en fri natur,
en dunkel aning orn "dess uppehållelse enligt inre eviga lagar." I
sådana känslor bor en hemlighetsfull kraft; de skänka vederkvickelse
och lättnad, de styrka och uppfriska den trötte anden, de gifva rö
åt själen, då han blifvit skakad i sitt innersta af smärta eller är
upprörd af häftiga passioner. Det allvarliga och upplyftande, man
då erfar, härrör från nästan omedvetna känslor af en naturens högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
