Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - B) Olika slag af lycka - b) olika slag af lefnadsglädje - 5. Umgänge - α - β. Den dygdige umgås gärna med sig själf, men den lastbare icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
601
ägande, att han måste ensam njuta af dem. Ty människan är eo
sällskaplig varelse och till sin natur skapad för sammanlefnad med
andra, och följaktligen finnes denna egenskap äfven hos den lycklige,
då han ju likaledes är i besittning af alla de gåfvor, hvarmed
naturen utrustat människan. Men nu är det klart, att det är bättre att
få lefva tillsammans med vänner och goda människor än med
främlingar och med den förste bäste som kommer i ens väg. Den
lycklige har sålunda äfven behof af vänner.
Aristoteles, Nikomantiska Ethik. IX. Buck, IX. 3.
Den dygdige umgås gärna med sig själf, men den lastbare icke.
En sådan dygdig människa, som jag nyss beskrifvit,
umgås-också gärna med sig själf, ty ett sådant sällskap gör honom nöje,
emedan minnet af hans forna gärningar gläder honom och emedan
han äger det hoppet, att hans framtida verksamhet skall blifva
gagnande och därför angenäm. Dessutom äger han i sin tankevärld
en rikedom af idéer och kunskaper, och tillika är han i glädje och
sorg i full öfverensstämmelse med sig själf; ty under alla
förhållanden äro alltid orsakerna till hans sorg och hans glädje desamma och
icke än ett än ett annat; ty han vet, så att säga, icke utaf, hvad
ånger är — —
Så söka äfven de lastbare hvarandras sällskap, blott umgänget
med sig själfva söka de att undfly. Ty äro de ensamma med sig
själfva, framträda för deras erinring förskräckande syner och en blick
på framtiden visar dem samma förfärande bilder; då de däremot äro
i sällskap med andra, finna de ett ögonblicks glömska. Och då de i
sirf egen personlighet icke äga något, som är vardt att älskas, så
hafva de icke heller någon känsla af kärlek gent emot sig själfva.
Så hafva då också sådana människor ingen inre tillfredsställelse
hvarken i glädje eller sorg; ty deras själar äro stadda i en evig oro, och
under det att den ena hälften af själen är fylld af ondskefull
bitterhet öfver nödvändigheten att försaka vissa njutningar, känner den
andra glädje; det ena drager själen åt ett håll, det andra åt ett annat.
Men om det nu än icke är möjligt, att känslor af fröjd och smärta
samtidigt kunna råda’ i ett och samma människohjärta, så står åt» •
minstone det fast, att i nästa ögonblick, efter det att en sådan
människa njutit af en glad känsla, känner hon åter smärta och måste
önska, att en sådan njutning aldrig kommit henne till del; ty de
lastbares lifsbägare är till brädden fylld af grämelse.
Där s. IX B. IF, 5, 8-9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
