Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - C) Vägen till lycka - 2. Sinneslugn - 3. Dygden är lyckans väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
alltid drifves hit och dit af otyglade lustar, kan aldrig hinna till den
lugna författning, som är så nödvändig för lifvets bibehållande.
Man vänje sig att anse detta lif icke såsom mål, utan såsom
medel till allt högre fullkomlighets vinnande, och vår varelse samt
våra öden såsom en högre makt och ett viktigare mål underordnade;
hvilken synpunkt (den de gamle kallade Förtröstan på Guds Försyn)
man i alla lägen och tillfälligheter bibehålle fast och oryggelig.
Dymedelst har man alltid den bästa ledtråden fram utur lifvets
irrgång, och bästa skyddsvärn emot alla anfall på vårt sinneslugn.
Detta nu är ju modren för framtiden. Och den som fullkomligen
samt helt och hållet, enligt sin bestämmelse, använder hvarje dag,
kan hvar afton lägga sig med den obeskrifligen tillfredsställande
känslan, att han ej allenast den dagen uppfyllt sitt kall, utan ock lagt
säker grund för den bästa framtid.
Hufeland.
3.
Dygden är lyckans väg.
En kännande och tänkande varelse kan icke underlåta att
under hvarje ögonblick taga i betraktande sin tillvaro, sin uppehållelse,
sin välfärd. Lycksalighet är således en plikt, som .människan är
skyldig sig själf. Erfarenheten och förnuftet visa henne dock snart,
att hon icke är i stånd att ensam och utan främmande hjälp
förskaffa sig det, som erfordras för hennes lycka. Hon lefver i
förbindelse med andra kännande, tänkande och likasom hon med sin
lycksalighet sysselsatta väsen, som äro i stånd att göra henne stora
tjänster med afseende å de ting, som hennes lycksalighet kräfver. Hon
märker, att dessa varelser visa sig deltagande mot henne blott i den
mån, deras eget väl uppfordrar dem därtill. Häraf sluter hon då,
att hon för sin egen lycksalighets skull måste alltid förhålla sig på
sådant sätt, som är lämpligt att förvärfva henne de varelsers
sympati, bifall, aktning och bistånd, hvilka äro mest i stånd att
understödja och befordra hennes afsikter. Hon inser, att den ena
människan är oumbärlig för den andras lycka, att hon för att vara säker
om en annans deltagande måste så inrätta sig, att hennes
medmänniskor finna verklig fördel uti att medverka till ernåendet af
hennes afsikter. Att vara dygdig vill således icke säga något annat än
att vara till nytta för varelser af samma slag. Den förnuftiga
människan kan icke undgå att inse, att det ligger i hennes intresse att
vara dygdig. Dygden är intet annat än konsten att i andras
lycksalighet finna sin egen. Den dygdiga människan är den, som spri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
