Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - III. Optimism och Pessimism - B. Pessimism - c. Religiös och filosofisk pessimism - 5. Schopenhauer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
5.
Schopenhauer.
Hvar och en som vaknat ur de första ungdomsdrömmarne,
som har aktat uppå sin egen och andras erfaren het, som sett sig
omkring i lifvet, i historien om framfarna tider och om den
närvarande tidsåldern och som slutligen lyssnat till de store siames röster
i deras verk, han skall, om icke fördomar, från hvilka han omöjligt
kan frigöra sig, förlama hans omdömesförmåga, dock komma till det
resultat, att denna människovärld är .ett rike där ett blindt öde och
idel villfarelse härska och det i det stora som i det lilla, men
hvarest ock dårskap och ondska svänga sina gissel: hvarför ock ett bättre
sakernas tillstånd blott med möda och kamp tränger sig fram, det
goda och visa mycket sällan låter sig ses eller finner något rum för
sin verksamhet och kommer till sin rätt, men däremot det absurda
och bakvända i tankens rike, det platta och smaklösa inom konstens
och det onda och baksluga inom handlingens område egentligen äga
makten, hvilken sällan göres dem stridig; hvaremot det goda, af hvad
beskaffenhet det än må vara, alltid utgör blott ett undantag, ett fall
bland millioner, hvarför också, om det framträdt i ett verk af
beståndande värde, det sedermera efter att hafva öfverlefvat samtidens hat
står där isoleradt och gömmes, likt en meteorsten framsprunget ur
en annan tingens ordning. Hvad den enskildes lif åter beträffar, är
hvarje lefnadshistoria en lidandeshistoria; ty hvarje lefnadslopp är i
regeln en oafbruten kedja af stora och små olyckor, som hvar och
en visserligen söker att dölja på bästa möjliga sätt, emedan han vet
att andra vid åsynen af lidanden, för hvilka de själfva just då äro
förskonade, sällan känna något deltagande eller medlidande, utan
nästan alltid tillfredsställelse; men vid slutet af sitt lif torde en
människa, om hon är en tänkande och därjämte en uppriktig sådan,
aldrig önska att få lefva det om igen, utan förr mycket hellre välja
en absolut förintelse. Om man sammanfattar det väsentliga
innehållet af den världsberömda monologen i "Hamlet", så blir det detta:
vårt tillstånd är så eländigt, att ett fullständigt "icke-vara" är
af-gjort att föredraga framför detta lif. Om nu själfrnordet verkligen
öppnade utsikten därtill, så att alternativet "vara" eller "icke-vara"
förelåge i ordets fulla betydelse, då skulle själfmord obetingadt vara
att föredraga såsom en högst eftersträfvansvärd fulländning (a
con-summation devoutly to be wished). Men inom oss finnes något, som
säger, att så är det icke; det är icke slut därmed, döden är ingen
absolut förintelse. Det påståendet, som redan historiens fader fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
