Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygd och Plikt - I. Allmänna betraktelser öfver dygden - 4. Dygdebud - 5. Om valet vid dygdens utöfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
Själen i allom är enahand’ art, utaf himmelisk ädli:
Skillnaden är, att den ena, som glömd, blir liggand’ i stoftet,
där den andra tags upp; hon vaskas, hon. skiras och kratsas,
glättas, och igrafs allrahand prydliga form’ och figurer;
sådan är skillnan uppå den själ, som är lärd, emot olärd.
Själen i människo-kropp, som en eld förborgad i flinto,
finner hon ej sitt stål, så gnistrar hon aldrig i blysning.
Själen är hvars mans agn; men blind, och bunden i mörker:
Visdom är själenes sol, som töcknen skingrar och dimman,
att hon skönliga se kan, hvad henne tjänar och hof ver.
Profven är’ konstrik; skönjs oft flärd uti glimmande gullglans.
Vill du nu säga, min Hercule! mången är lärd, men en åsna,
toker i allt det han talar och gör, en tölper i gästbud,
dock är han lärd: nej, Hercule, nej! En sådan är olärd,
fast honom flödde latin öfver öronen ned uppå skägget.
Stjernhjelm, Herkules.
5.
Orn valet vid dygdens utöfvande.
Binas drottning flyger aldrig ut på marken utan att vara
orn-.gifven af hela sitt lilla folk; sammalunda drager Guds kärlek aldrig
in i ett hjärta utan att där slå sig ned med alla de öfriga
dygdernas följe och öfva och sysselsätta dem, liksom en fältherre gör med
sina soldater. Men kärleken sätter ej alla dygder plötsligt och på
^n gång i verksamhet, ej heller på samma sätt, på hvarje tid och
på samma ställe. "Den rättfärdige är som ett träd, planteradt vid
vattubäckar, som bär frukt i sinom tid." Ty där kärleken vattnar
^n själ, frambringar han dygdens frukter, hvarje art på sin tid.
9Musik", heter det i ett af Salomos ordspråk, huru ljuf den än är,
’"blifver vid sorgetiden obehaglig." Det är ett stort fel hos många
som särskildt vinnlägga sig om en eller annan dygd, att egensinnigt
vilja sätta den i verket när som hälst och vid hvarje möjliga
tillfälle. De likna häri dessa båda gamla filosofer af hvilka den ene
alltid ville gråta och den andre alltid le. Ännu värre är det, när de
•dessutom vilja tadla och döma andra, som icke alltid öfva just samma
dygder som de själfva. Aposteln säger: "Glädjens med dem som
-äro glade, och gråten med dem som gråta77; och på ett annat ställe:
"Kärleken är tålig och mild, han förtörnas icke, han tänker intet
ondt."
Det gifves emellertid en del dygder som nästan alltid och
öfverallt böra komma till användning; ty de bära icke blott sina egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
