Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygd och Plikt - II. Dygder och plikter - 7. Själfkännedom - 8. Själfbevarelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
7.
Själfkännedom.
"Med stolt glädje tänker jag på den tid, då jag fann
mänsklighets-medvetandet och visste; att jag från denna stund icke mer skulle
förlora det. Inifrån kom den höga uppenbarelsen, icke frambragt
genom skolornas lärdomar; ty friheten själf löste de dunkla tviflen
genom gärningen. Jag vågar säga det, att jag sedan den tiden
aldrig förlorat mig själf (!!). Hvad de kalla samvete, känner jag icke
mer sålunda; således straffar mig ingen känsla; således behöfver
ingen känsla åtvarna mig. — I stilla rö, i oföränderlig enfald bär jag
oafbrutet medvetandet om hela mänskligheten i mig, och med lätt
hjärta betraktar jag ofta mina handlingar i deras sammanhang, säker
på, att jag aldrig skall finna något, som förnuftet måste förneka. —
Detta är det, hvaröfver jag så högt gläder mig, att min kärlek och
min vänskap aldrig äro af oädelt ursprung. Aldrig hafva
välgärningar aflockat mig vänskap, aldrig har skönhet aflockat mig kärlek.
Aldrig har medlidandet så fångat mig, att det lånat olyckan
förtjänster och för mig framställt den lidande annorlunda och bättre; aldrig
har öfverensstämmelse i det enskilta så gripit mig, att jag bedragit
mig i afseende på skiljaktigheten i det djupaste inre. — Sorg och
glädje och hvad världen eljest betecknar som väl och ve, skola vara
mig lika välkomna, därför att hvardera på egendomligt sätt
uppenbarar mig mitt väsens förhållande. Och om jag endast ernår detta,
hvad frågar jag då efter att vara lycklig?’7
Schleiermacher: Monologer.
8.
Själfbevarelse.
"Jag vet, hvilken ljuflig hvila du förr har åtnjutit. Nu smärtar
det dig, att du ryckts bort ifrån din Kakels (kontemplationens)
omfamningar. Men hvad förmår icke vanans makt? Hvad förhärdas
icke i tidens längd? Nu förekommer det dig olidligt; när du har
blifvit vand därvid, skall du finna, att det likväl icke är så besvärligt;
om någon tid skall du finna att dessa bördor äro lätta; slutligen
skall du till och med finna dem behagliga. Jag fruktar för, att du
slutligen skall fullkomligt förhärdas och alls icke känna någon saknad
eller längtan. Jag fruktar för, att ditt sinne under dessa
själsförtä-rande frätningar skall alldeles enerveras, och att din själ skall blifva
alldeles tom och blottad på nåden. — Jag förmanar dig icke, att du
helt och hållet bryter med dessa göromål, hvilket är omöjligt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
