Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - I. Olika uppfattning af döden - 1. Huru vildar uppfatta döden - 2. Människan och döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
665
det eviga lifvet. Därför önska alla obotligt eller svårt sjuka själfva,
att man dödar dem; man gräfver ned dem ända till halsen i
jorden och stryper dem. I annat fall fullgör man också dödandet
för att förkorta de jordiska lidandena, som uppstå genom sjukdom,
ålderdom och dylikt. Den så dödade saknar icke heller anhörigas
öfliga dödsklagan. Äfven ställföreträdande offer förekomma. En
moder, berättar Erokina, lät döda sig vid sin mågs graf i stället för sin
hafvande dotter. Se vi här, huru verklig kärlek kan förenas med
dessa vederstyggligheter, så finna vi kärleken just såsom motiv vid
andra, icke mindre förskräckliga handlingar. Inom hela Polynesien
är det nämligen brukligt att hustrurna -dödas vid sina rnäns graf.
Så också först och främst inom Pidschi-ögruppen, där ofta flere af en
mans hustrur strypas, och de förnämsta först. Äfven här är det
anhöriga, som verkställa dödandet, men finnes ingen sådan, så
mördar makan sig själf. Och kvinnorna göra anspråk härpå såsom en
rättighet, som tillkommer dem. Det har inträffat, att missionärer
befriat en sådan änka från döden; men orn natten har hon undflytt
dem, simmat öfver en hafsvik tillbaka till sina anförvandter och
fordrat, att äfven blifva dödad. Ofta önska änkorna visserligen
döden af fruktan för blifvande fattigdom och misshandling. Äfven
hustrur till i krig fallna hafva dödats. Calvert upplefde, att på en
dag 80 på en gång bragtes om lifvet. Utom hustrurna blifva ofta
äfven modern till den döde eller hans bäste vän dödad eller, rättare
sagdt, går äfven häri frivilligt med i grafven. Dessa offer finna vi
för öfrigt också i Polynesien. På Lifu begrafvas vid en höfdings
död äfven hans nära anförvandter; i Aucityum är det bruk, att då
ett synnerligt älskadt barn dör döda dess moder eller tant, på
det i den andra världen det må omvårdas. Änkorna följa här liksom
på Tanua sina män städse i grafven, tjänarne sin herre. På Fäte
hålles, då gamla personer, såsom familjeäran fordrar, begrafvas
lefvande, en stor fest, hvarvid många svin slaktas och förtäras. Man
tror, att de komma den döde tillgodo i andra världen. Likaså håller
Fidschiö-bon som vill låta döda sig, förut en afskedsfest, hvarpå han
själf gräfver sin graf, tager festligt afsked och dödas sedan.
’Waitz, Anthropologie der Naturvölker. Bel V L
2.
Människan och döden.
En man bar en knippa ved, som tryckte honom mycket. Trött
och ledsen vid att bära, kastade han den från sina skuldror och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
