Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - V. Läran om förintelse - 3. Grunderna till förintelseläran - 4 - 5. Tröst mot döden från Epikurs ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
696
skola göra förintelsen till en orimlighet så väl i intellektuellt som
moraliskt afseende.
Stopford A. Brooke, Odödligheten.
4,
»Skall människan, som skapats sist,
som syntes med så ädelt skick,
som lofsång höjt med eldig blick,
som uppsändt böner, fruktlöst visst,
som trodde Gud var kärlek blott,
i skapelsen såg kärlek bo —
fastän med blodig tand och klo
naturen skrek om mord och brott —
som älskat, lidit, kämpat ock,
för rätt och sanning lyft sin hand,
nu blåsas bort, som öknens sand,
begrafvas under klippors block?»
Tennyson, In memoriam.
5.
Tröst mot döden från Epikurs ståndpunkt.
a.
Hör du fördenskull, min vän, att någon uppskakas däröfver
att hans kropp skall multna i graf eller uppgå i lågor,
eller ett byte för vilddjur bli, misstro honom, tro mig,
fåvitskt är hans bekymmer, om ock han själf det förnekar,
att han efter sin död ännu har förmågan att lida.
Ty han synes mig här i s j älf motsägelse irra.
Helt förmår han ej själf från lifvet skiljas, men likväl
utan att veta det själf, han skattar åt tanken att något
dock blir kvar utaf honom. Blott så det sig låter förklara
att vid tanken på rofdjur och fåglar, som skola förtära
kroppen efter hans död, han känner medlidande med sig.
Ty han förmår ej nog mellan sig och kroppen att skilja,
menar att den är han själf och lånar åt honom sin känsla.
Och så känner han då sin förgängliga lott som en orätt,
kan ej fatta, att om han en gång är död och förmultnad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
