Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - V. Läran om förintelse - 7. Förintelse - VI. Själens odödlighet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
704
De återgifva honom icke hans barn, för hvilket grafvens vidunder
öppnar sina obevekliga käftar. Den tröstlöse fadern ser ned på sin
dotters anlete, stumt men ej sofvande, kallt och dödt. Dödens allt
utplånande hand har släckt ögonens ljus, men marmorns skönhet
hvilar ännu öfver detta anlete, och kärleken, en faders kärlek, irrar
ännu alltid oroligt omkring den sin tjusning beröfvade kroppshyddan.
Han kastar en blick dit bortom — den arme, sorgsne mannen —
och det är endast tjocka mörkret, hvarpå han stirrar. Ingen
regnbåge förljufvar detta moln; åska finnes där, men intet ljus. Natt
är där bortom — natt utan en stjärna. Hans älskling har
försvunnit; hennes ljus är utsläckt af dödens åskslag — utsläckt så att
ingen gnista är kvar. Det finnes ingen dotter för honom — men ack7
han är fader ännu, ehuru ingen fader för henne. Äfven för henne,
hvilken det oskyldiga barnets födelse kostade lifvet för flere år sedan,
finnes ingen make på jorden, ingen dotter i himmelen. Barn och
moder äro nu lika; hvar för sig äro de ingenting, båda tillsammans
ingenting. "Äfven jag skall snart försvinna", utropar mannen, "slockna
i mörkret och blifva till intet; min bubbla skall brista, mitt lif
upphöra med dess bittra tårar öfver barnet och modern, som födde det,
med dess bröllops- och födelsedagsfröjder, som glittrade ett ögonblick
— huru sköna voro de ej, men huru hastigt försvunno de icke; mina
sorger blifva utan någon ersättning; mina förhoppningar voro en
grym villa. Ve mig! stjärnorna, som fram tindra en efter annan till
dess de bilda en här, äro en sorglig syn; hvarje himlaklot upptages
kanske af samma bubblor, samma bländverk, samma förtviflan; ty
det är ett här utan ett efter detta, en kropp utan en själ, en värld
utan en Gud!
Th. Parker.
VI. Själens odödlighet.
i.
Men ett i högsta grad viktigt bevis för, att naturen själf
stillatigande dömer om själens odödlighet, ligger däruti, att det ligger alla
människor orn hjärtat, och det i högsta grad, hvad som skall blifva
efter döden. "Mannen planterar träd, som skola komma att gagna
följande åldrar", såsom det säges i Synefeboi (= medynglingarne,
ungdomsvännerne) och hvad åsyftar han därmed, orn icke att äfven
följande åldrar tillhöra honom? Af sådant skäl skall en flitig
landtman plantera trM, af hvilka han aldrig själf får se någon frukt; och
den store mannen, skall han icke af samma skäl stifta lagar, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
