Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VI. Själens odödlighet - 2 - 3. Den kristne behöfver icke frukta döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
jag göra där? Det fanns ett skäl, hvarföre jag åstundade att dröja
här i lifvet, och det var att se dig vara en kristen, innan jag dog.
Detta har min Gud gifvit mig i ett öfverflödande mått. Hvad gör
jag mera här?
Augustini ’Bekännelser IX B.
3.
Den kristne behöfver icke frukta döden.
Förena vi oss icke med våra bittraste fiender i deras onda
afsikter, då vi hysa en sådan motvilja att dö och inträda i himmelen.
Hvad har djäfvulen dag för dag i sitt sinne? Yill han icke draga
våra själar från Gud? Och vi skulle vara ense med honom? Är det
icke halfva helvetet vi önska, då vi ännu längre vilja undvara
himmelen? Hvilken glädje skulle icke satan känna, då han ser sina
önskningar så öfverensstämmande med dina, då han väl icke för
närvarande kan draga dig till helvetet, men dock hålla dig fjärran
från himmelen och råda dig till allvarlig bön därom! O, befrämja
icke så djäfvulens arbete på ditt fördärf! — Gör icke fruktan för
döden oss lifvet till en pina? Detta af Gud oss förlänade lif,
hvarunder vi i frid och glädje kunde gå den tillkommande världen till
mötes, saliga i den ljufliga försmaken af den för oss beredda
himmelska saligheten, huru fylla vi icke det utan orsak med skräck och
fruktan! Så förstöra vi vår frid och hugsvalelse, och beröfva oss
de skönaste glädjeämnen. I stället för att nederlägga sig och åter
uppstå samt vandra omkring med hjärtat fullt af glädje i den heliga
ande, fyller svårmodets och det jordiska sinnets onda ande oss med
oro och ångest. Ty den som fruktar för döden, har egentligen orsak
att beständigt hysa fruktan, då han alltid står döden helt nära. Och
huru kan en människa väl känna sig i ett lif, där hon ständigt
måste frukta att förlora grunden till sitt välbefinnande? — Är icke
denna dödsfruktan ett lidande, som vi skapa oss själfva? Skickar
icke Gud oss tillräckligt många lidanden, utan att vi behöfva
pålägga oss ytterligare sådana? Är icke döden bitter nog för köttet,
att vi behöfva fördubbla eller trefaldiga dess bitterhet? Korset, som
Gud pålägger oss, förer alltid till en god utgång; ty "bedröfvelse
bringar tålamod, tålamod bringar erfarenhet, erfarenhet bringar hopp;
men hoppet kommer icke på skam." Men det lidande, som vi själfva
pålägga oss, är en cirkel, som icke har något slut; där går det
alltjämt från synd till lidande, från lidande till synd och sji vidare till
lidande; jå, om det allenast stannade därvid; men allt detta växer
under sitt lopp, hvarje följande synd är större än den föregående och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
