Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VI. Själens odödlighet - 3. Den kristne behöfver icke frukta döden - 4. Ur Sokrates’ sista tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
ditt lif utan den saliggörande kunskapen orn Kristus och hans nåd?
Men han har redan tidigt öppnat dina ögon och i god tid visat dig,
hvartill du är bestämd i denna värld. Hade icke din himmelske
fader kunnat låta dig födas i Asien eller Afrika och icke i Europa?
I Spanien och Italien och icke inom den evangeliska kyrkan? Har
han icke fyllt ditt lif med kärleksanvisningar, och du skattar allt
detta ringa? Huru mången stund af tröst, af stilla sabbatshvila, af
stilla gemenskap med andra, af befrielse från faror, af välsignelserikt
arbete, af gladt budskap har du icke redan upplefvat! Och på så
sätt tackar du den, som vill upphöja dig till allt högre salighet? O,
du dåraktiga hjärta, vore du blott lika begärlig efter evigheten, som
du är efter detta förgängliga, bortdöende lif! Lika längtans-full efter
att skåda Gud i härligheten som efter att fortlefva på jorden! Då
skulle du ropa: Hvarför dröjer hans vagn så länge att komma?
Hvarför stå hjulen ännu orörliga? Ack, huru länge, Herre, huru
länge? — Om nu Gud läte dig lefva ännu många år, men
undan-droge dig sin nåd, som du hittills åtnjutit? Kunde han icke gifva
dig år af ditt lif, såsom han gaf israeliterna vaktlar? Han kunde
gifva dig tillräckligt långt lif, till dess du finge afsmak därför, och
du lika väl som Akitophel och Judas skulle önska varda fri från det,
och du nedsjönke till de eländiga människomas jämmer, hvilka icke
kunde afhålla sig från att lägga hand på sig själfva. Därför begär
icke så mycket att lefva, det kunde lätt blifva dig till dom i stället
för till välsignelse. — Huru många härliga Guds tjänare af alla
åldrar och stånd, hafva icke gått före dig? Du skall icke gå en
obeträdd stig, du skall icke först bryta isen? Hvilken af de heliga, utom
Henoch och Elias, hafva undgått döden? Och är du kanske bättre
än de? Många millioner heliga hafva redan dött, många flere ännu
finnas på jorden. Huru många af dina hjärtevänner, dina
kamrater och medarbetare äro icke redan hos Jesus, och du vill icke följa
dem efter? Jå, har icke din frälsare själf gått denna vägen förut?
Har han icke hälgat vår graf? Doftar icke det stoft, hvari vi lägga
oss, af hans lekamen, och likväl vill du icke följa honom? Säg
hellre med Tomas: "Låtom oss gå med, att vi må dö med honom?"
Hichard Baxter. Die ewige Ruhe der heliyen, X Kap. 3.
4.
Ur Sokrates’ sista tal.
"Jag är genomträngd7’, sade han, "af ett fast hopp, domare, att
det för mig innebär en lycka, att jag sändes till döden. Ty
nödvän-digt måste ett af de två inträffa, antingen att döden alldeles gör slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
