Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VI. Själens odödlighet - 4. Ur Sokrates’ sista tal - 5. Odödligheten är ett postulat af det praktiska förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
710
på alla förnimmelser eller att man genom döden förflyttas från dessa
trakter till något annat ställe. Om därför förnimmelsen utplånas
och döden är lik en sådan sömn, som ofta äfven utan drömmar
skänker den lugnaste hvilan, hvilken vinst är det icke, I goda gudar, att
få dö, eller huru många dagar kunna väl föredragas framför en
sådan natt? Om den kommande tiden i hela dess fortvaro skall blifva
lik en sådan natt, hvem kan väl vara lyckligare än jag? Om det
åter är sant, hvad som säges, att döden är en flyttning till de
trakter, hvilka bebos af dem, som redan lämnat detta lifvet, så innebär
detta en ändå mycket större sällhet. Kommer man icke då, efter
att hafva undgått dem, som här vilja räknas för domare, till dem,
som med all rätt kallas domare, Minos, Radamantos, Aiakos och
Trip-tolemos, och träffar tillsammans med dem, som lefvat redbart och
samvetsgrant, och kan väl en sådan flyttning i edra ögon vara af
endast medelmåttig betydelse? Att man kommer i tillfälle att få
samtala med Orfeus, Musaios, Homeros och Hesiodos, huru högt
uppskatten I då detta? Jag för min del skulle, om det vore möjligt,
ofta vilja dö för att få erfara det, hvarom jag talar. Huru stor glädje
skulle jag icke känna, dä jag träffade tillsammans med Palamedes,
Aias och andra, som varit offer för en orättvis dom? Jag skulle
äfven sätta den store konungs vishet på prof, hvilken förde ofantliga
härskaror emot Troia, äfvensom Odysseus’ och Sisyfos’, och jag skulle
därför icke blifva dömd till döden, när jag sökte utforska sådana
ämnen, såsom jag redan här har gjort. Icke en gång de af eder,
domare, hvilka röstat för mitt frikännande, böra frukta döden. Ty icke
kan något ondt drabba någon god hvarken under hans lefnad eller
efter döden, och icke lämna någonsin de odödliga gudarne hvad
honom rör ur sikte, lika som jag själf nu ingalunda af en slump
drabbas af ett sådant öde. Också har jag sannerligen icke något skäl
att hysa vrede mot dem, som anklagar, eller dem, som fällt mig, om
icke därför, att de hafva trott sig tillfoga mig skada." Detta yttrade
han på ofvan anförda sätt. Men intet kan vara skönare än slutet
af hans tal: "Men det kan nu vara tid, sade han, att gå härifrån,
för mig för att dö, för eder för att lefva. Hvilketdera är bättre, veta
de odödliga gudarne, men ingen människa, tror jag, vet det."
Cicero, Tusc. disp. Öfv. af Brölén.
5.
Odödligheten är ett postulat af det praktiska förnuftet.
Att förverkliga det högsta goda i världen är det nödvändiga
föremålet för en genom den moraliska lagen bestämbar vilja. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
