Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VII. Olika uppfattning af lifvet efter detta - B) Naturfolkens uppfattning - 2. Själarnes död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
716
rymden af det mänskliga lifvet, och den öfverlefvandes föreställning
orn den hädangångnes själ försvagas och försvinner med det
personliga minnet, som höll det vid lif. Till och med bland raser, som
tydligen antaga läran om själarnes fortlefvande, är denna tro icke
allmän. I det vilda liksom det kultiverade lifvet lämna slöa och
sorglösa naturer det tillkommande lifvet utan uppmärksamhet
såsom liggande fjärran från dem, under det skeptiska andar förkasta
det såsom en obevisad vidskepelse. Långt ifrån att af alla anses
för allas bestämmelse, uteslutas hela klasser formligen från detta lif.
På Tonga-öarna var det tillkommande lifvet ett kast-privilegium, ty
under det höfdingarne och de högre stånden skulle öfvergå till ett
tillstånd af eterisk gudomlighet i det lycksaliga landet Bolotu, trodde
man att de lägre klasserna blefvo begrafna endast med själar, som
afledo samtidigt med deras kroppar; och fastän somliga af dessa hade
den fåfängan att göra anspråk på en plats i paradiset bland de bättre
klasserna, så fann sig folket i allmänhet vid denna tillintetgörelse af
deras egna plebejiska själar. Nikaraguanerna trodde, att ifall en
människa lefde väl, hennes själ skulle uppstiga till gudarne, men om hon
lefde illa, skulle hon förintas med kroppen, hvarefter allt vore slut. Men
äfven om man antager, att själen öfverlefver kroppens död, så visa dock
talrika exempel från det lägre kulturlifvet, att man måste anse denna
själ såsom något dödligt, hvilket är underkastadt tillfälligheten och
döden likasom vår kropp. Grönländarne beklagade de stackars själarne,
som måste under vinter eller storm öfvergå det förskräckliga berg,
hvarifrån de döda nedstiga till den andra världen, ty då kan äfven
en själ skadas och dö denna andra död, där intet blir öfrigt och som
anses för det smärtsammaste af allt. Så berätta invånarne på
Fid-schi-öarna om den strid, som en afliden krigares ande måste utstå
rned den själsdödande Samu och hans bröder; detta är den strid, för
hvilken man beväpnar den döde mannen, då man bränner hans
strids-klubba jämte hans kropp, och om han segrar, står honom vägen
öppen till Udengeis domarestol, men såras han, så är han dömd att
vandra omkring bland bergen, och faller han i striden, sä blir han
kokad och uppäten af Samu och hans bröder. De ogifta
fidschianer-nas själar däremot få icke ens lefva för att utstå denna kamp;
förgäfves försöka de, att vid lågt vatten smyga sig omkring spetsen af
sandbanken bakom de klippor, där Nauganauga, förstöraren af ogifta
själar, sitter och skrattar åt deras hopplösa ansträngningar och
frågar dem, om de tänka, att vattnet icke åter skall flyta tillbaka, till
dess den stigande floden drifver de bäfvande andarne till stranden
och Nauganauga söndermaler dem i stycken på den stora svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
