Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VII. Olika uppfattning af lifvet efter detta - C) Grunderna för odödlighetstron - 8. Förnekande af själens odödlighet - VIII. Lön och straff i ett kommande lif - 1. Beskaffenheten af den helvetiska elden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
i det den, utan afseende å anspråken på vedergällning eller fullständig
utveckling, stöder sig på den mänskliga själens väsen. Likgodt,
hvartill fortvaron efter döden än må tjäna, människans själ kan icke dö.
Den mänskliga kroppen är materiell, utsträckt och sammansatt, kan
således upplösas och förgås; själen är immateriell och enkel, kan
därför icke upplösas och förgås. Detta var den gamla metafysikens
lära om själen, som sedan Kant sprängde i luften. Alla dessa
angifna egenskaper hos själen, af hvilka man slutit till hennes
odödlighet, hafva rent godtyckligt tillagts henne. Noggrannare iakttagelser
på fysiologiens och psykologiens områden hafva visat, huru kropp
och själ, till och med då man vill skilja dem såsom två särskilda
väsen, äro så innerligt förenade med hvarandra, och i synnerhet den
så kallade själen så fullkomligt beroende af sitt kroppsliga organs
beskaffenhet och tillstånd, att hennes fortvaro utan detta organ är
otänkbart. De så kallade själsverksamheterna utveckla sig, växa och
tilltaga i styrka med kroppen, särskildt med sitt närmaste organ,
hjärnan, aftaga med densamma åter under ålderdomen och erfara
motsvarande rubbningar, när hjärnan är skadad, och detta så, att
med de särskilda delarne i hjärnan bestämda särskilda
själsfunktioner lida. — Hvad sorn är så innerligt och fullkomligt bundet till det
kroppsliga organet, kan efter dess undergång lika litet fortfara, som
en cirkels medelpunkt existerar efter periferiens upplösning.
D. Strauss, Der alte und der neue Glaube.
VIII. Lön och straff i ett kommande lif*
i.
Beskaffenheten af den helvetiska elden.
Så snart alltså slutet och gränsskilnaden, som öppnar sig i
midten, hade inträdt, och den likaledes blott kortvariga skönheten
hos denna värld, hvilken är utspänd liksom ett förhänge framför
denna sig förberedande evighet, borttages, så blir också
människosläktet förnyadt och får göra afräkning öfver hvad det under detta
timliga lif förtjänat af godt eller ondt, samt för att ända från denna
stund af betala det under evighetens hela omätliga tidsrymd. Och
därför gifves det också ingen död mera och ingen tid efter annan
inträffande uppståndelse, utan vi skola blifva samma personer som
nu och sedan icke annorlunda d. v. s. vi, Guds tillbedjare, alltid hos
Gud och öfverklädda med den substans, som är egendomlig för
evigheten. De gudlösa däremot och de, som icke hållit sig fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
