Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VIII. Lön och straff i ett kommande lif - 5—6. Thespesius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
Thespesius.
Så snart hans ande skilt sig från kroppen, erfor han i följd af
denna förändring ungefär detsamma, som antagligen en styrman,
nedstörtad från sitt skepp i djupet, plägar erfara; efter en tid reste
han sig litet, han trodde sig åter kunna andas och öfver allt skåda
omkring sig med den, likt ett enda öga, öppnade själen. Men han
såg intet af allt det, han förut sett, utan blott stjärnor af ofantlig
storlek och på ofantligt afstånd från hvarandra, från hvilka utgick en
glans af beundransvärd färg och styrka, så att själen i detta ljushaf
kunde röra sig med lätthet och hastighet å alla sidor likt ett skepp,
på lugn sjö. De’ flesta föremål, som han sett, förbigick han med
stillatigande; han berättade blott, huru de aflidnes själar komma upp
från underjorden och i luften, sörn sönderdelade sig, bilda flammande
blåsor, men sedan, då dessa så småningom brustit, framkomma därur
i mänsklig gestalt, men blott i förminskad storlek; deras rörelser
voro, såsom han försäkrade, icke af samma art, utan några
fråm-sprungo med beundransvärd lätthet och svingade sig rakt mot
höjden, andra vredo sig omkring likt bollar i kretslopp och gjorde än
uppåt än nedåt oordnade och oregelbundna rörelser, som först efter
mycket lång tid och med svårighet upphörde. Med afseende å de
flesta af dessa själar visste han icke, hvilka de voro, endast två
eller tre bekanta, som han såg, försökte han att nalkas och tilltala;
men dessa hörde det icke, då de icke voro vid sina sinnen, utan
sanslösa och bedöfvade. Undandragande sig hvarje anblick och hvarje
beröring, drefvo de till en början ensamma omkring, hvar och en
för sig, men sedermera, när de hade träffat andra, som voro i samma
tillstånd, slöto de sig till dem, och drefvo omkring i ostadiga
rörelser åt alla håll, hvarunder de utstötte otydliga ljud, likt ett af klagan
och fruktan blandadt klagoskrik; andra däremot, som sväfvade uppe
i luften, hade en gladare min, närmade sig ofta hvarandra i kärlek,
men gingo oroliga ur vägen och gåfvo, såsom det syntes, genom att
draga sig tillbaka inom sig sin ovilja tillkänna, men genom att
öppna och utbreda sig sin glädje och sitt välbehag. Här igenkände
Thespesius själen hos en af sina bekanta, men icke tydligt, då denne
hade dött såsom barn. Dock trädde den närmare honom och ropade
till honom: "Var hälsad, Thespesius!" Då han därpå, full af
förvåning, svarade, att han icke hette Thespesius, utan Aridäus, erhöll
han till svar: "Jo, visserligen förut hette du så, men från denna
stund är ditt namn Thespesius (den gudomlige, gudasinnade); ty du
Från Kunskapens Träd. 4:7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
