Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Är lifvet värdt att lefva? (Ps. 79, 14)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄR LIFVET VÄRJ)/’ ATT LEFVA.’
73
brodersande, om de ock skola skjuta från sig
eller förakta detta vårt deltagande. Då vi känna,
huru förfärlig, huru oersättlig en sådan förlust
skulle vara för oss, må vi väl beklaga dem;
och vi bedja innerligen, att de icke mindre än
vi till sist skola omslutas af Guds oändliga
barmhertighets armar och komma in i hans
eviga ljusrike. Men då vi finna, att de förlorat
sin barndoms tro, att de mena eller åtminstone
mena sig mena, att det icke finnes någon Gud
och att menniskan dör som fänaden på marken
— kunna vi då undra öfver, att de fråga
hvarandra, om lifvet är värdt att lefva. Nej, vi må
fastmer glädja oss, att sådana frågor uppkastas
och behandlas, ty vi äro förvissade om, att ju
djupare deras farkost sjunker, desto förr skall
han nå den bädd, på hvilken oceanen hvilar —
den Gud, »hvars slägte vi äro», och i hvilken
vi alla, vare sig vi förneka honom eller tro på
honom, »lefva, röras och hafva vår varelse».
3. Men då man nu öppet afhandlar den
frågan, om lifvet är värdt att lefva, skulle icke
också vi kristna utan fruktan, ja i trons
frimodighet kunna upptaga henne till besvarande?
Det är ju ingalunda önskligt, att vi från pre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
