Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Är lifvet värdt att lefva? (Ps. 79, 14)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄR LIFVET VÄRJ)/’ ATT LEFVA.’
77
solsken, som då och då bryta sig igenom de
hopade molnen, till dess ändtligen natten
sänker sig ned öfver en hvar af oss.
5. Ja, mine bröder, låtom oss erkänna, låtom
u
oss vårda, låtom oss vara tacksamma för, ja sä
mycket vi kunna det utan sjelfviskhet, i allt
rikare mått njuta denna naturliga glädje, dessa
enkla, okonstlade, oskyldiga fröjder. Låtom
oss likaledes medgifva, att Gud är mycket,
mycket god mot oss, och att vårt lifs bittraste
sorger mången gång skapas af vår egen
inbillning, eller ock äro följder af våra egna
gerningar och icke alltid sändas oss af Gud, om
han ock tillstädjer dem. En kristen är icke
pessimist i den mening, att han söker intala
sig en åskådning af lifvet, som ovilkorligen
mäste nedslå hans mod; han är heller icke
asket så till vida, att han skulle mena, det Gud
fordrar lidanden och sorger för deras egen skull;
han är icke en cyniker, som finner ett behag i
att frossa i tanken på lifvets elände och
förgänglighet. Och likväl, om jag ärligt frågar
eder, huruvida dessa lyckans gyllene trådar äro
mänga nog eller starka nog till ränning eller
inslag i vår lefnads väf, så tror jag mig veta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
