Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Äro de få som varda salige? (Luk. 13:23-24)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
EVIGHET ENS HOPP.
emedan han har förbarmande med oss. »Men
Gud dömer oss för att lära oss, men han lär
oss icke för att få döma oss.» Hans evighetseld
är en kärlekens eld; den är upptänd för att
rena, icke för att martera, för att smälta, icke
för att bränna.
Gud sjelf säger oss, att »han icke plågar
och bedröfvar menniskorna af hjertat», utan till
deras nytta (Ebr. 12: 10), att de skola varda
delaktiga af hans salighet; men huru kan det
vara »till deras nytta» att blifva plågade till evig
tid i ett hopplöst helvete? Och skulle han
förneka sitt eget ord? Nej, bort det, säga vi med
Paulus; och så säger hvar och en, som tror på
en Gud hvars namn är kärleken; som af allt
sitt hjerta tror på den »barmhertiges
barmhertighet»; som sätter all sin förtröstan och lit till
lefvande Gud, som är »alla menniskors frälsare»;
som söker nyckeln till lifvets och dödens alla
hemlighetsfulla och skräckinjagande gåtor i tron
på att Kristus lefde och dog för arma syndare.
Fromma och troende kristna hafva i sina
hjertans enfald på denna väg kommit närmare
sanningen än hårklyfvande teologer med allt
deras skarpsinne, och jag ansluter mig mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
