Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drogs ej en gång något svärd ur skidan till anfall eller försvar,
med undantag af den värja, som Gustaf Adolf ryckte ifrån
generalen grefve Strömfelt; spilldes intet blod, mer än de få
droppar, som kommo ur hofjägmästare von Greiffs arm, då den
flyende konungen mötte och sårade honom på borggården. Hvad
som egentligen skedde bestod deri, att man förelade en på sin
plats oskicklig och derföre intet kraftigt stöd egande monark,
valet emellan fullkomlig ändring af system, eller nedstigande
ifrån thronen. Till det första ville han icke beqväma sig,
således gick det andra i fullbordan, genom förklarandet att han
var fånge.
Emellertid låg uti detta steg ett stort vågstycke, som
kunnat framkalla mycken oreda, om det blifvit ensamt taget af
dem, hvilkas sedan länge anlagda, men ännu ej till mognad
hunna planer, gjorde detsamma oundvikligt. Både inom
arméen vid norska gränsen och flera kotterier i Stockholm, jäste
missnöjet, färdigt att öfvergå till handling; dock utan riktigt
samband emellan de personer, som dels af egen drift och dels
derom anmodade skulle, såsom ordspråket lyder, hålla uti
skaftet när yxan gick. Att något förehades i hemlighet, anade man
allmänt; men det syntes derjemte tydligt att de sammansvurne
tvekade, emedan en del ville gå till bottnen med saken och en
annan blott hämnas lidna oförrätter, utan att veta huru de
stycken af statsmachinen, som dervid rycktes ur sina fogningar,
åter borde sammansättas. Under den plågsamma ovissheten om
hvad hända skulle, hade inga så svår belägenhet, som de, hvilka
varit nödsakade att utfärda eller utföra Gustaf Adolfs okloka
befallningar. Sjelfve kunde de icke stämpla mot honom, men
svårligen undgå att ställas till ansvar, ifall han blefve afsatt.
Sålunda funnos ej mer än tvenne vägar till räddning öppna
för dem, nemligen: att väcka konungens uppmärksamhet på
den honom hotande faran eller tiga och derigenom köpa sig
rättigheten att orubbade qvarstå på sina innehafvande platser.
De beslöto sig till det sednare; och deras herre fick leka
blindbock, ända tills Adlersparre höjde upprorets fana på långt
afstånd, med den verkan att konungen i ångsten tog så
förtviflade steg, som att söka bortföra bankens valuta ifrån
Stockholm och upptända ett inbördes krig. Nu var gärdet uppgifvet,
och endast Gud vet huru detta virrvarr slutat, om den tappre
Adlercreutz, som sjelf icke tillhörde något politiskt parti, ej
låtit förmå sig att stiga fram för att rädda fäderneslandet,
nedtrampa tvedrägtens uppskjutande brodd och förekomma att
demagoger fattade tyglarne. Sålunda urladdades åskmolnet,
och blixten förlamade endast den på samhällets högsta spets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
