Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars broder, riksdrotset, innehade högsta rummet, näst
konungen, uti styrelsen. Hela hans föregående lefnad vittnade om
humanitet, sann fosterlandskärlek och personligt mod. Såsom
ung och officer i preussisk tjenst, hade han utmärkt sig under
det bayerska successionskriget; kommenderat svenska arméens
arriergarde vid reträtten från Högforss 1788; varit
generaladjutant. för arméen och blifvit sårad i den hedrande affären
vid Walkiala 1790, samt ansetts af Gustaf III såsom en
utmärkt militär. Visserligen hade hans verksamhet sedan blifvit
inskränkt till blott reglementariska vapenöfningar på de
vanliga regementsmötena och lägren å Ladugårdsgärdet; men under
de sistnämda och synnerligast om hösten 1802, manövrerade
han särdeles väl, åtminstone enligt gamla skolans grundsatser.
Hvad åldern beträffade, var han jemnårig med von Döbeln och
Adlercreutz, som nyligen visat att de ännu kunde vinna
fältslag; hvilket dock ej här syntes blifva någon absolut
nödvändighet, emedan expeditionen hufvudsakligast var beräknad på
att, uti en stark position, afskära fiendens reträttväg och
provianttillförsel. En sådan man hade konungen för sin del
ingen gifven anledning att snöpligt förafskeda.
Imellertid kom Wachtmeisters afgång ifrån chefskapet
öfver kust- eller numera expeditions-arméen, verkligen på
tapeten; ty så väl Adlersparre som Adlercreutz erbjödo sin tjenst,
hvarvid man förmodade honom ej känna sig förnärmad, enär
det var åt en af regeringens egna ledamöter, han lemnade plats.
Dessa båda medtäflare befunnos dock snart omöjliga. För
ögonblicket vågade ingendera begifva sig bort ifrån Stockholm,
låtande den andra stanna qvar derstädes; och då Adlersparre
längre fram nödgades draga åstad till norska gränsen, kräfde
regeringens egen säkerhet att Adlercreutz, som ej allenast sjelf
önskade få tukta Kamensky, utan äfven onekligen varit den
bäste fältherre man kunnat välja, på stället bevakade
Gustafvianerna.
Men äfven ifrån en annan sida mötte hinder. Den
öfvervägande meningen inom konseljen var att Wrede med norra
arméen skulle bidraga till företagets lyckliga utgång, oberoende
af hvem som kommenderade kustarméen, och sättet för deras
samverkan bestämmas genom ömsesidiga öfverenskommelser.
Likväl låg det i sakens natur, att operationerna kunde komma
på den punkt, der blott en af befälhafvarne måste befalla huru
den andra skulle gå till väga; hvilket, om åsigterna vore
mycket delade, blefve obehagligt för den, som med utseende af att
spela hufvudrolen, afgått ifrån Stockholm, men då det gällde
att handla, nödgades, i egenskap af underordnad, rätta sig efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
