Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
chef*’, tog nu såsom alltid tillförene, vänligt emot mig; berömde
vår ihärdiga marsch, den han ansåg hafva hufvudsakligen
bidragit till iiendens hastiga reträtt, så att bron icke blef bränd
och positionen ej heller behöfde intagas med en blod kostande
strid. Om vi, tilläde han, blifvit tvungne att åter sätta bron
i stånd, skulle det erfordrat mycket både arbete och tid. Häraf
kunde jag ej draga annan slutsats, än att det blott varit på
oss man väntat för att framrycka vidare, och anhöll att
Kronobergs regemente, som hårdt ansträngt sig, medan de andra
corp-serna hvilade ut vid Pålsböle, måtte för någon tid få anses för
arméens arriergarde, samt stanna qvar tre à fyra timmar, så
att soldaterna finge njuta ordentlig föda och sömn, hvilken
sed-nare de saknat i mer än ett dygn. Beviljades detta, lofvade
jag på min heder eller vid hvad ansvar som utsattes, att vi
skulle taga fatt arméen innan kl. 5, färdige att gå i elden.
Tänk er min förvåning, då jag härvid afbröts — af hvem vill
jag icke säga — med den invändningen : det är icke ni ensamt,
som behöfva hvila; ty alla trupperna äro utmattade, efter sitt
långa vistande om bord. Jag brukar inte förifra mig, men
blef så förargad öfver detta opassande, enfaldiga prat, att jag
svarade; kan svenska arméen icke tåla de strapaser som den
nu måste underkasta sig, så står det illa till. Mitt förslag
gjordes endast i afsigt att, om möjligt, bereda den trupp jag
kommenderar, lika hvila med de öfriga; men då det tolkas
annorlunda, återtager jag min anhållan. Jag dominer efter mig
sjelf. Jag har gått hvart enda steg till fots lika med soldaten
och känner mig ej tröttare än att genast, om så befalles, kunna
tillrygga lägga de återstående 2 och f milen. Derpå vändande mig
till generalen, fortfor jag ; upptag ej illa att jag vågar erinra
om nödvändigheten att snart blifva mästare af Umeå; ty i krig
är första regeln ; den, som vinner tid, vinner allt, och nämde
stad är den enda säkra position, hvarest man totalt kan
af-skära reträtten för Kamensky7. Generalen teg en stund,
hvar-uuder jag började frukta att hafva varit för fritalig; men
slutligen svarade han : ni kan hafva rätt, min gamle vän, likväl
ser det tyvärr ut, som skulle jag nödgas låta hela arméen
stanna qvar härstädes, åtminstone till aftonen, i afvaktan på
huru omständigheterna utveckla sig.®
‘■‘Men“’- — inföll en af de kringstående — ®hvad kan det
då vara, som sätter sådana myror i hufvudet på generalen?®
’) Hederstjerna hade i yngre ar en lång tid varit adjutant hos
Waehtmei-stor, till hvars ädla karakter och militariska skicklighet han hyste ett
oinskränkt förtroonde.
Sparre, Anteckningar.
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
