Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knorrade öfver att ej genast hafva fått förfölja med, enligt
deras äsigt, nog kraft. Några ibland dem berättade på ett
ganska pusslustigt sätt, huru vederbörande fruktade för försåt,
synnerligen vid en by der Ryssarne troddes vilja göra envist
motstånd, emedan de omgifvit den med förhuggningar och
uppkastat fältverk, ur hvilkas embrasvrer hotfulla kanonmynningar
framtittade. Anande att detta blott var en krigslist, stormade
Finnarne utan order; då den svaga besättningen sprang sin väg
och de fruktade kanonerna befunnos vara — svärtade
trädstockar. Likväl påskyndades framryckniugen ej derefter.
Inom Wachtmeisters armé rådde i allmänhet en
sinnesstämning, som är svår att beskrifva. Ej någon enda gäng
hade trupperna nödgats vika för sina motståndare, och öfver
allt tillfogat dem större förlust än de sjelfva fått vidkännas;
men måst på befallning lemna hvarje vunnen fördel obegagnad.
Ingen kanon eller trofé var förlorad, hvilket bevisade att icke
någon hvad man kallar flykt egt rum. Härigenom alstrades
missbelåtenhet med generalens åtgärder och djup smärta öfver
expeditionens olyckliga utgång, helst man lofvat sig så mycket
af dess företagande. Imellertid ville de, som blott kunde dömma
efter livad de sågo, gerna tro att Wachtmeister, åt hvars
personliga tapperhet alla gjorde rättvisa, på något sätt haft sina
händer bundna eller varit tvungen att lyssna till skadliga råd.
Puke stod, åtminstone i det lägre befälets och soldaternas
ögon. främst både såsom general och amiral; hvarjemte man höll
honom räkning för att icke vilja skjuta skulden på någon, ehuru
det var tydligt att han stundom blef motsagd, stundom alldeles
icke åtlydd.
Det skarpaste ljudet af samtidens klander bortdog
småningom, under de derpå närmast följande decennierna, tills
några historiska författare, och ibland dem synnerligen Jacob
Ekelund uti sitt “försök till lärobok i fäderneslandets historia
för lärdomsskolor“, hvässte sin penna. Då uppträdde
generallöjtnanten friherre Lagerbring år ISöö, ined en skrift till
Wachtmeisters försvar, hvari han, sid. ’29 yttrade: “Excellensen gref
Gustaf Wachtmeister var en högst aktningsvärd man — gifve
Gud, att Sverige aldrig måtte sakna män med lika mycken
duglighet — om ock något misstag blifvit begånget under en
ganska äfventyrlig expedition, vid hvilken han ej som
öfver-befälhafvare kunde fritt bestämma sina operationer.“ Härtill
lägger han ; “Ingalunda, att öfveramiral Pukes förhållande på
minsta vis klandras, han gjorde allt hvad man af en så tapper
och insigtsfull sjöman hade skäl att vänta; men om det stått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
