Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och skrift; han var mycket arbetsam, beständig i sina tänkesätt och sin tillgifvenhet för konungen, enkedrottningens afsvurne fiende, och alltid på afstånd det öfriga kungliga husets ödmjuke tjenare. Finska kriget hade han gjort, merendels som kurir. Vid 1751 års riksdag hade han talat på riddarhuset, och brodrens konsideration beredde honom ambassaden till Frankrike. Konungen hade från yngre åren vant sig vid att konsiderera honom. Hans år och hans assiduité bibehöllo honom därvid; och denna aktning ökades ännu mera genom hans nära liaison med fransyska ministèren och den estime, ryska kejsarinnan visade honom. Han hade uppgjort första planen till den armerade neutraliteten. Både konungen och kejsarinnan ville tillegna sig äran däraf, och då grefve Scheffer redan 1781 ville qvittera, hade kejsarinnan obligerat honom att dröja, till dess freden kunde göras emellan de krigförande makter.
Med så stora titlar kunde han ej annat än vara betydande, men tillika besvärlig. Hans idéer måste följas, hans depescher kunde ej korrigeras, och i hans ämnen kunde man ej passera sig af honom. För kansliet var han en svår chef, tog aldrig kunskap hvarken af verket eller arbetarne. Hans éloge af baron Rehbinder, som denne stackaren låtit trycka uti en not vid sin matrikel, vittnar därom. Han var mycket nöjd med Jacob Engeström, men ännu mera med Ulrik Franc. Deras heliga vård af alla diplomatiska sopor och lappri, deras soumission, deras beständiga närvarelse gåfvo dem stora förtjenster i hans ögon. Han var alla postdagar om eftermiddagarne uti kansliet, men reste hem alla aftnar kl. 8 för att själf bädda åt sin grefvinna, för hvars person och knähundar han aldrig manquerade uti de minsta omsorger. Innan hans tid hade presidentskontoret varit en pépinière för rikets vigtigaste ämbeten. Det började under hans förvaltning att luta till det fall, som sedan blifvit acheveradt. Han dégouterade grefve Oxenstjerna vid arbetet därstädes, hans bemötande gjorde äfven de fleste ibland de öfriga ledsna, och några af dem kastade sig därunder uti oppositionspartiet. Han var god ekonom för sig själf och hade äfven den förtjensten att vara det för staten och det allmänna. Med ett ord, han var mera nyttig än behaglig, och med hans bortgång brast en stor hållhake. Konungen själf fick fria händer, och regeringssjuka projektmakare ett friare utrymme.
Innan jag lenmar grefve Scheffer, bör jag kommunicera en anmärkning, som ofta förekommit. De herrar, hvilka ifrån början af 50-talet hade stora roler, bägge grefvarne Scheffer, grefve Axel Fersen och med honom riksrådet Carl Sparre, grefve Höpken, voro aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
