Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner, tvärtom uppenbart brouillerade med hvarannan; men till en evig heder för deras minnen bör aldrig glömmas, att kärlek för fäderneslandet alltid förenade dem uti rikets angelägenheter, och att deras enskilda hat aldrig verkade på allmänna ärendena, icke en gång på det parti af nationen, nämligen Hattarne, hvartill de sig gemensamt bekände.
Vid grefve Ulrik Scheffers bortgång brast, som sagdt är, en stor hållhake, men ännu häftade tvenne andra. Riksrådet Carl Sparre var ännu à la tête af den militära detaljen och baron Liljencrantz af finanserna, och Jean Christopher Toll behöfde för sitt utrymme undanrödja bägge. Med den förre blef det lättare, med den senare fordrades någon längre tid, men man behöfde ock mindre embarrassera sig af honom.
Det är en förmätenhet af mig att vilja teckna de män, jag omtalar. Jag är verkligen skrämd för mig själf och fruktar att förvilla mig, dels af erkänsla och tillgifvenhet, dels af fördomar; men jag har lefvat med dem alla, med många af dem dagligen; jag har njutit deras förtroende eller vedervilja; jag har sett dem i affärer, i sina ämbeten, i konungens konseljer; jag har mera än någon annan varit nyttjad emellan konungen och dem; min omsorg har därvid alltid varit att stifta freden. Jag har aldrig känt personligt hat, en svaghet kanske, men den har alltid gjort min tröst, och i min nuvarande belägenhet ökar den kanske andras tort emot mig, men icke min emot dem.
Jag bör mest misstro mig, när jag talar om General Toll. Han har varit min afsagde fiende, jag har lefvat med honom i uppenbar delo, och jag anser honom som den sanna och förnämsta orsaken till konungens och rikets olyckor; men jag skall göra honom justice, han är intet utan förtjenster. Han hade kunnat blifva nyttig, men hjärtat är elakt, och huru har han då, med lyckans strykande vind, icke lätt kunnat blifva brottslig, utan att själf finna det. Huru ofta bero icke vi, svaga människor, mindre af oss själfva, än af de yttre omständigheter som omgifva oss!
Jag undviker i det längsta denna éceuil och talar ej om Toll vidare, förr än han hunnit, som man säger, att göra rent hus för sig.[1]
Jag återvänder icke till enkedrottningen och hennes död, jag får en annan gång berätta därom; men till riksrådet baron Carl Sparre och dåvarande statssekreteraren baron Liljencrantz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
