Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag nämner ej den förre utan den ömma sinnesrörelse, hans ynnest emot mig förtjenar. Med få ord kan sägas om honom, att själfva naturen danat honom till en af de högre platser i samhället, att styra och befalla, och hade han varit rik, hade han varit mera felfri än människor möjligen kunna vara det. Hans uppsyn, hela hans figur, hans maintien, ända till hans organ voro imponerande. De kunskaper, som samlas i stora världen och umgänget, ersatte hos honom bristen af andra, och hans éloquence du corps hvad som felade uti hans tal- och skrifsätt. Han var, som ofta händer människor, mäktigare att styra menigheter än enskilda personer. Han misstog sig sällan om medlen till det förra, men misskände ofta de senare; emot dessa förgick han sig stundom af öfverilning, mätte sig icke alltid riktigt med sina rivaler, men rönte oftare otacksamhet. Hans skicklighet åter i det andra fallet bevisas af den kärlek och tillgifvenhet, Gefleborgs läns innevånare ännu visa åt hans minne, och den beredvillighet, hvarmed hufvudstadens borgerskap lydde hans propositioner, utan att kanske allmänt älska hans person. Man kunde säga om honom som Tacitus om en man af hans tid, jag påminner mig ej namnet, att om man stundom kunnat påminna emot hans sätt att välja och förvärfva medel, har man icke kunnat tadla hans sätt att använda, hvad han förvärfvat. Hans plats, hans lynne och tiden kräfde mera än han egde, och må vi aldrig blifva så obilliga att icke tillåta en nyttig och sysselsatt ämbetsman att uppoffra något at sin hufvudböjelse, då den icke är förfördelande för andra, och i synnerhet om den är den naturligaste af alla. För fäderneslandets heder var han varm. Han var verkligen konungens vän, men hans stränge kritikus, särdeles vid slutet af sin lefnad. De passerade tiden med hvarann som en skönhet och hennes älskare, i täta brouillerier och snara raccommodements. Han hade gärna faveuren, men tappade den ofta, och hvad som var besynnerligt, merendels af inquiétude och fruktan att göra det. Hans namn, hans slägtskap med de förnämsta husen, hans grefvinna, hans liaison med de mest betydande män, agréments af hans umgänge, och hans gamla bekantskap med konungen ifrån dess barndom, allt gaf honom stora titlar till dess vänskap och konsideration. Han hade blifvit kallad till öfverståthållare strax efter 1772 års revolution, till riksråd 1775. Blå bandet dröjde, men kom 1782. Militära detaljen, hvaröfver riksrådet Hjärne haft i början i en viss intendence, blef uppdragen riksrådet Sparre, först gemensamt med nyssnämnde riksråd och grefve Fredrik Posse, jag vet ej om de voro flere, sedan åt honom ensam. Därtill lades förvaltningen af passevolansen, och riksrådet Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
