Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en öfvernaturlig värdighet. Axel Oxenstjerna hade dessutom redan i sin tid bevisat, att ett svenskt riksråd icke kunde gifva någon tysk furste, icke en gång en regerande, företräde för sig; men det var nyttigt att multiplicera de högre gracerna, roligt att göra en furste, och ett mera tjenligt subjekt kunde ej finnas. Berättelsen om alla negociationer i detta ämne, all médiation af baron Taube, allt mitt ränn fram och tillbaka m. m. skulle verkligen göra en liten pjes för sig själf.
Själfva frågan blef afgjord; men titulaturet, hjälp evige Gud! Förut hade det heliga romerska rikets furste slukat alla de andra titlarne; därvid skulle det äfven nu förblifva, och den svenska furstliga titeln intaga den förra grefligas ställe. Det kunde väl så vara, men då blef det så kort — det fick ej hjälpa; men det värsta var, att fursten begärde heta Högborne och Ew. Durchlaucht. Det senare afhjälpte språket, och tyska härligheten var emot en god smak. Högborne kunde omöjligen beviljas, ty Deras Kongl. Högheter tilltalas och tillskrifvas under samma titel. Högvälborne kunde ej antagas, ty så heta grefvarne. Jag uppfann ändtligen det förslaget af hög- och välborne; där kunde hög dragas till välborne, men också till borne, och därvid fick det förblifva; men innan furstliga diplomet utfärdades, blef uti protokollet och handlingarne intagen en försäkran eller reservation för grefvarne Brahe, Lewenhaupt, Oxenstjerna af Korsholm och Wasa, De la Gardie och Stenbock om förvarande af deras företräden, hvartill konungen med egen hand författade ingressen. När sedermera förfrågningar inkommo ifrån kollegier och publika verk angående furstens titulatur, skickade jag dem till kungen, som då kamperade i Skåne, och jag bilade tillika gamla tidens courtoisier till hertig Adolph Johan, hvarpå jag fick hans svar, dateradt Herrevadskloster den 3 Juni 1785[1].
Grefve Sven Bunge egde många både goda och respektabla egenskaper, isynnerhet kanske på hjärtats vägnar. Som ambassad-sekreterare i Paris hade han grundat sin attachement för grefve Scheffer, som var hans idol, och därifrån härledde sig hans intimité med Liljencrantz. Uti sammanlefnaden hade han mycken belefvenhet och umgängesvett, mera än någon verklig agrément. Han berättade artigt men långt, talte bra, men oupphörligt, var hofvet alltid följaktig. Uti affärer var han allt för gärna, men lade själf aldrig handen vid arbetet. Han fjäskade obeskrifligen och hade en air att hisna äfven vid bagateller; men han var varm för sitt fädernesland för sin kung, sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
