Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trott. Vid 1772 års revolution under den rörelse, som skulle göras i Christianstad, behöfdes en suffleur åt Hellichius. Man tog Tollen och ackorderade med honom i ett för allt, och med förbehåll af inga vidare pretentioner, om 100,000 daler kopparmynt; dem fick han af grefve Carl Scheffers egen hand, som själf flere gånger försäkrat mig härom; men under det att han då var i Stockholm, gaf drottning Lovisa Ulrika på rikssalen i Stockholm den fameusa representationen af Zaïre. Uti den lilla pjesen: "Solen lyser för hela världen", som gafs vid samma tillfälle, ville grefve Carl Fersen nödvändigt visa en gammal skånsk officer, ett original. Jag tror han hette Schreiber. Tollen apade honom i perfektion, tog hans rol och spelte sig därefter småningom in i societeten, gick in i arméen som major, blef admitterad till kungens dagliga societet och spelparti. Konungen spelte den tiden hazardspel, och Tollen led ej därvid.
I suiterna af en verklig eller, som mången tror (jag suspenderar därom mitt omdöme), imaginerad disgrâce, företog han en utrikes resa, men återkom med nya krafter. Riksrådet baron Carl Sparre nyttjade honom uti sin militära detalj, hvilken Toll sedan af erkänsla fråntog h. exc. och tillegnade sig själf. Den enskilda societet, hvaruti kungen den tiden lefde, skingrade han, lierade sig intimt med Muncken, som hade nytta af att tjena honom, men icke förstånd att skada. Han själf blef öfverste för Södra Skåningarne, fick hela militära detaljen, sin egen bureau, hans förslager approberades alltid, han gjorde nya planer till rikets defension med kullkastande af Gustaf Adolfs och alla senares. Statskontoret måste honorera hans reqvisitioner. Lagerbring och Otto Wrede blefvo hans instrumenter, adjutanter felade honom icke. Han bedrog kungen att göra 1786 års riksdag, hade ej förstånd att föra den, allting gick förloradt; men han sade vid alla tillfällen: "Det är bra, just så bör det gå". Vid slutet af riksdagen sökte han en explikation med grefve Fersen, hvarunder han hade en propos, som h. exc. flere gånger, men aldrig utan indignation, repeterat mig, nämligen: "Jag trodde att Eders Excellens och hvar välsinnad man skulle tacka mig, som beredt med denna riksdag ett tillfälle för konungen att finna, huru litet älskad han är, huru han bedrages af smickrare, huru han misstager sig om medlen, och huru osäker hans makt är". Han var väl förnämsta orsaken till grefve Ulrik Scheffers retraite, han renvoyerade Liljencrantz och procurerade baron Ruuth dess plats. Han var i början en declarerad fiende af Armfelt; men då han ej kunde undanrödja honom, förstodo de sig med hvarannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
