Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nära slägtinge, öfverstelöjtnanten vid blå och hvita gardet Gedda, och uti cacherade termer innehålla berättelsen om en duell. Armfelt förtäljde därvid, att hans farbror, den s. k. fransyske Armfelt, en gammal man, som länge tjent i Frankrike och sedan distinguerat sig uti vårt sista krig med Ryssland, men likväl allmänt passerade för mindre väl bevarad till sina sinnen, redan onsdagsmiddagen tagit Gedda med sig till Muncken, underrättat honom, att han kände alla dess menéer emot hans neveu, att han épouserade dess intérêt som sitt eget, och att han därföre vore kommen att med värjan (hvilken han drog i detsamma) låta herr grefven antingen försvara sina infamier, eller dyrt betala alla insulter åt en anhörig och hela familjen. Muncken hade i början varit resolverad och äfven gått för att taga fram en värja; men sådant var aldrig hans affär. Han började negociationer; de afbrötos, och man uppsköt saken till den påföljande dagen, då de skulle råkas kl. 10 i Humlegården, hvilket också skedde.
Lyckligtvis hade Muncken förmått baron Essen att följa sig som sekundant, hvars afsigt och föresats blef att hindra all blodsutgjutelse, och endast föra saken till humiliationer å ömse sidor. Det lyckades; alla preparatorier voro gjorda, värjorna dragna, då Essen gick emellan och gjorde exposition af alltsammans. Det slutades med en amende honorable af Munck och mindre fördelaktiga reflexioner å andra sidan.
Under berättelsen och af brefvet märkte jag nog, att inventionen ej var gubbens; hela min blod kallnade, jag fruktar nog att min imagination gick för vida; men jag fann ganska mal à propos att marquera något däraf; jag lacherade endast ett “fy“! som var af double sens, skyllde på att jag skulle gå och äta.
Armfelt ville visa mig ett bref ifrån Munck, som äfven ankommit med posten, innehöll en explikation och skulle innebära ursäkter till mig. Jag svarade, att jag därpå hade ingen kuriositet, att hvad som passerat emellan Muncken och mig vore en strunt, att jag så ofta haft olägenhet af deras quereller sinsemellan, att jag aldrig mera ville befatta mig därmed, och jag tyckte det vi nu hade andra saker att tänka uppå.
“Men hvad säger du“, sade han, “om min onkel“?
“Att“, svarade jag, “les mauvais plaisants kanske chansonnera både dig och honom och säga med Bellman: “Gud nåd’ den, som när han flickan ser, ej går själf, men skickar sin kamrer“!
Jag slapp ifrån honom, men icke ifrån min chagrin. Hela denna tillställning hade air af ett assassinat, och den explikation väntade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
