Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adlerbeths uppträdande på riddarhuset d. 21 Febr. 1789 var det stora historiska ögonblicket i hans lif. I det offentliga lifvet, utanför litteratörens och ämbetsmannens sysselsättningar, hade han dittills föga deltagit. Den röst, som han höjde i riksförsamlingen var, för att begagna hans egna ord, "ovan och sväfvande". Men verkan af detta uttalande var icke mindre därföre, att det var oväntadt: samtidas berättelser utan undantag bära därom vittne. Lifligast måhända har Nils von Rosenstein i ett bref till L. von Engeström skildrat sitt intryck vid detta uppträde. Han skrifver: "Vår odödlige vän Adlerbeth, drifven af, jag tror, en gudomlig anda, häfver upp sin röst och förmår i ett bevekande tal konungen att samtycka att adeln måtte få betänkningstid. Jag kan ej beskrifva hvad jag kände i denna stund. Läs nu, sedan du läst Adlerbeths ära, min rättfärdiggörelse. Konungen går ur salen, jag följer med, rusar emot honom, arrêterar honom, skakar hans hand och säger: ’Hvad min vän gjort, hade jag bort göra och kanske tänkt’. Jag föll därpå i en snyftning, och folk trodde mig galen". — Rosenstein stod sålunda, nu som 1778, "på samma linie" som Adlerbeth; men den sistnämndes rol var mera framträdande och har på historiens blad blifvit upptecknad. "Han fyller sin pligt", säger Järta om Adlerbeths uppträdande i detta ögonblick, "ser sina föreställningar beveka den ädelmodige konungen och vinna dess högaktning, men var vanmäktig att hejda händelsernas fart; suckar och har styrka att förblifva Gustafs vän".
Gustafs vän? Det må ursäktas Adlerbeths minnestecknare i Svenska Akademien, att han trodde så om sin företrädare. Ty så hade dennes egna ord ofta fallit, ej blott under Gustafs dagar utan ock efter hans död, att man måste antaga, att Adlerbeth skulle räkna denna benämning såsom en hederstitel. Vi minnas skildringen af hans vittra samarbete med konungen i skaldebrefvet till Gyllenborg, skrifvet 1801; i de minnestal öfver bortgångna Gustavianer, som det ofta föll på Adlerbeths lott att hålla, behöfver man ej söka länge, innan man finner uttryck sådana som "stor och vördad konung", "Vasars store ättling" o. s. v. I teckningen öfver sin vän och samtida Schröderheim ordar han ej blott om Gustafs "snille och lycka", utan prisar äfven den "själsstorhet, som oförändrad under de yttersta och hårdaste profven följde Gustaf till lifvets gräns", och han erkänner, att riksdagen 1789 ej blott gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
