Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändtligen för Napoleon. Svängningarna i ordalagen gåfvo till känna våndan, hvari de voterande sig befunno."
Skildringen må vara öfverdrifven och välviljan mindre, än de båda vördnadsvärda Gustavianerna kunde hafva förtjenat; Adlerbeths sympatier för ett uppträdande mot Frankrike med Ryssland voro säkerligen, i likhet med mängden af hans svenska samtidas, ringa nog, så att han endast nödd och tvungen gaf sitt instämmande till planen härom. Men personligt mod tillhörde tvifvelsutan icke Adlerbeths dygder[1].
Någon "statsman af högsta ordningen", såsom en af hans minnestecknare[2] karakteriserat honom, var han visserligen icke heller, och historien har icke bevarat hans minne såsom sådan. Detta hindrar icke, att, när Adlerbeth 1815, sedan kriget var slutadt och unionen med Norge genomförd, lemnade statsrådet, han där, enligt Järtas ord, var "lika saknad af Karl XIII, af Karl Johan, af rådsherrarna och af de medborgare, som kände hans rådslag." Redan året förut hade han önskat afgå, men öfvertalades att qvarstanna.
Vid Karl XIII:s kröning hade Adlerbeth, kort efter sitt inträde i statsrådet, blifvit upphöjd till friherrlig värdighet; kommendör af nordstjerneorden var han sedan 1801, riddare af Karl XIII:s orden sedan 1811; 1814 blef han serafimerriddare och samma år erbjöds honom excellens-värdigheten. Denna sistnämnda utmärkelse undanbad han sig dock. "Han var för god hushållare", säger v. Engeström, "för att önska en ställning, som alltid skulle medfört en viss representation, och han skulle hafva varit förtviflad vid tanken på att någon kunnat förmoda, att han haft den svagheten att begära denna värdighet."
Sedan Adlerbeth lemnat statsrådet, återgick han till sina litterära sysselsättningar och till landtlefnaden på sitt kära Ramsjöholm. Ännu en gång syntes han i det offentliga lifvet: det var vid riksdagen 1817, där han valdes till ordförande i expeditionsutskottet. Han bevistade den gamle konung Karl XIII:s likbegängelse och återvände i början af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
