Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgafs såsom driffjädrar. Den rätta torde varit konungens eget tidsfördrif och den afsigt att länka nationens böjelse från politik till nöjen. Konungen gaf egenhändigt författade utkast till skådespel, bevistade repetitioner, underviste aktörer och aktriser, och vid sina vistelser på lustslotten somrar och höstar, roade sig att i sällskap med personer af sitt hof själf spela fransyska teaterstycken.
Ehuru allt sådant stötte en allvarsam och fattig nation, kan man dock räkna rätta missnöjet ifrån 1775, i anledning af den författning, då vidtogs, med brännvinsbränningen. Denna tillverkning, som medtog mycken spannmål, hade därföre tidtals under frihetsregeringen varit förbuden, fast utan synnerlig verkan; men vid konungens anträde till regeringen var den tillåten emot en viss afgift till kronan, som utgjorde årligen 11 tunnor guld. Genast efter revolutionen blef den åter förbuden, dock med bibehållande af samma förut betalta utskyld statsverket till godo. Den besparing, sådant tillskyndade riket, hvilket därigenom i det närmaste sattes i stånd att umbära utrikes spannmål, var ögonskenlig, och detta förmånliga utslag på den allmänna handelsvågen tröstade folket öfver förlusten af en annars högt värderad och i hushållningen på flere sätt nyttig frihet. Det är tillförne nämndt, att riket var med gäld besväradt. Konungens hofhållning och statens behof sammanstämde att göra flere inkomster nödige. Ett nytt departement för handels- och finans-ärenden var redan 1773 inrättadt och den minister, som utsågs att detta verk förestå (kommerserådet Liljencrantz), valdes mera af hopp att utfinna penningeutvägar, än att reda och i ordning bringa ett förfallet drätselverk. I sådana omständigheter framgafs 1775 ett förslag af generallöjtnanten friherre Wrangel, — en man, som, efter många genomgångna lefnadsombyten och äfventyr, kände Tyskland genom några års erfarenhet, men Sverige föga, utan efter sin inbillning, — att genom arrende af brännvinsbränningen inbringa i skattkammaren vid pass 30 tunnor guld om året. Detta förslag, grundadt på uträkningar, var alltför välklingande att icke antagas. Genom en förordning, som innehöll fullkomlig vederläggning af det tre år tillförne utfärdade förbudet, förklarades brännvin för en nödvändighetsvara i Sverige, men bränningen för ett regale. Den utböds i förstone till förpaktning under vissa villkor; men som inga förpaktare anmälte sig, uppförde kronan själf med otrolig kostnad stora byggnader till bränneriinrättningar på mångfaldiga ställen i riket, hvarifrån brännvin skulle säljas till invånarnes behof. Af dessa utarrenderades de fleste sedan åt enskilda personer; och ehuru allmänheten befriades från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
