Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regale, eller kronan därtill ega någon sådan rättighet, som icke utan ersättning genom annan ständig ränta kunde få upphöra. Detta memorial var ock meddeladt de öfriga stånden, tryckt till ett otroligt antal exemplar, som i landsorterna utspriddes, och af bondeståndet bifallet, hvilket sistnämnda förgäfves anmodade adeln om gemensam föreställning hos konungen om antagande af de anbudna 18 tunnor guld på 8 år, — då konungen den 22 Juni åtskilde ständerna under förebärande, att H. Maj:ts närvaro behöfdes vid det i Skåne sammandragna lägret. I sitt afskedstal yttrade H. Maj:t sitt hopp att på lång tid icke behöfva återse ständerna.
Detta riksmöte gifver ämne till mångfaldiga betraktelser. Det är ostridigt, att ständernas uppförande vid detsamma var värdigare ett fritt folk än vid 1778 års riksdag. Författningar voro tagna, som stödde deras frihet och säkerhet, men de hade ej haft tid, kanske ej heller nog allmänt köld, upplysning, kärlek till fäderneslandet, för att fästa den på osvikliga grunder. Oaktadt de i sina ordasätt och yttranden alltid iakttogo den anständiga och vördsamma ton, som egnar undersåtare mot sin öfverhet, kan man dock ej neka, att de ofta voro mera nitiska än försigtiga. Isynnerhet bör anmärkas, att adelns steg om förklaring i frågan om ståndsrösterna var förhastadt och hvarken instämmande med 57 § i regeringsformen eller med den aktning för medständer, som borde stärka inbördes endrägt och förtroende, hvilket ock flera ledamöter, ehuru förgäfves, anfört. Harmen öfver preste- och borgareståndens bifall till passevolansförslaget utbröt äfven i förebråelser å adelns sida, som befordrade en skadlig söndring[1]. En stor rol spelade grefve Fersen. Hufvudman för den så kallade oppositionen, var han orygglig i uppsåt och åtgärd att befästa laglig frihet, och landtmarskalken hade den försigtighet, att ingen proposition på riddarhuset väcka, förrän han därom rådlagt med honom. Grefve Fersen ådrog sig därigenom konungens vrede, hvilken dock icke ändrade hans beslut. Men när han fann, huru hans anhängare ökte sin tilltagsenhet i den mån konungen lät slå sig styckevis och lemnade dem en lätt seger; när han blef varse, att en fullkomlig söndring var för handen och kriget snart sagdt förklaradt mellan konungen och nationen, så arbetade han på dess dämpande af fruktan för ytterligheter, alltid vådliga för riket, helst han kände både konungens fyndighet på utvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
