Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nogsamt skulle iakttaga ståndets rätt; men då sådant ej syntes göra tillfyllest, tillade biskop Celsius, att prosten Ekermans memorial innefattade misstroende och vore så mycket mindre tjenligt, som ständerna icke borde känna, hvad konungen dem ej meddelt, hvarföre han tillstyrkte, att det ej ens i protokollet måtte upptagas. Ehuru prosten Ekerman protesterade däremot, och detta biskop Celsii yttrande var snörrätt stridande mot hvad han själf vid ett lika beskaffadt tillfälle under 1786 års riksdag anfört, vann det dock nu bifall; och vice talmannens förnyade löfte, att ej underlåta hvad ståndets rätt och förmån samt regeringslagarne af honom äskade, var den enda verkan af prosten Ekermans påminnelse.
När konungen uppträdt på tronen och helsat de församlade ständerna, hördes appel till ställning af borgerskapets cavallericorps utanför slottet, hvilket afbröt Hans Maj:ts tal, så att Hans Maj:t genom sin utsände kaptenlöjtnant vid lifdrabantcorpsen, grefve Adam Lewenhaupt, måste befalla tystnad, hvilket kanske tillika tjente till påsyftad erinran om den styrka, som var för handen att understödja konungens propositioner. Konungen yttrade därefter, att han med mycken fägnad fann sig iståndsatt att ånyo församla rikets samtliga ständer inför sin tron och ridderskapet och adeln återfördt till det lugn, Hans Maj:t ansåg så nödigt att bibehålla; att den billiga klagan, H. Maj:t nästlidne gång måst föra, ingalunda haft hela adeln till föremål, och att det vore honom den käraste pligt att därom upprepa sina försäkringar; att H. Maj:t därmedelst blott velat upplysa de okunniga och urskulda sig själf samt ej allenast vore öfvertygad om en fullkomlig tillgifvenhet och nit af detta första riksstånd, utan ock omfattade detsamma ännu med lika ynnest som från början af sin regering. Till vedermäle hvaraf H. Maj:t bad dem återtaga sina öfverläggningar under ordförande af den landtmarskalk, Hans Maj:t dem gifvit, och som endast önskade deras förtroende för att nyttja det till ståndets och rikets gemensamma väl. Häruppå anmodades den tillstädesvarande landtmarskalken att återtaga sitt ämbete och ställe. Landtmarskalken aflade sin vördnadsbetygelse för konungen och förklarade för ridderskapet och adeln sin vänskap, sin önskan att allt framfaret måtte blifva glömdt och han själf förvarad i ståndets tillgifvenhet. Slutligen anhöll han hos konungen, att, i anseende till sin ålderdom och sjuklighet, få sig till biträde en vice-landtmarskalk, på sätt riksdagshandlingarne af 1710 föranleda[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
