Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 23 Febr. om morgonen var adeln genom anslag sammankallad till plenum. Grefve Jacob Gustaf Oxenstjerna, såsom äldste närvarande grefven, uppläste till en början konungens förordnande för öfversten Liljehorn att vara vice landtmarskalk, hvarefter denne intog sitt rum till höger om landtmarskalksstolen och emottog stafven med ett tal, som innefattade många försäkringar om hans rena afsigter, hans aktning för ståndet och den räkning, han gjorde sig uppå dess undseende med hans brister. Han gaf vidare vid handen, att adelns sammanträde denna dag hade till föremål att genom val fylla några elektorers rum, hvilka genom deras frånvaro blifvit lediga. Flere ledamöter ärnade då fråga, hvar dessa frånvarande elektorer tagit vägen, och begärde därföre ordet; men vice landtmarskalken förklarade, att valet först borde gå för sig och att det sedan skulle stå hvar och en öppet att yttra sina tankar. Därmed lät ock ståndet sig nöja, hvilket kanske var den största svaghet, det under denna riksdag begått. Valet förrättades då i alla klasser, och vallistan uppbröts ännu samma eftermiddag.
Därpå uppläste generalen friherre Wrede ett memorial med bifogadt utkast till förklaring i adelns namn öfver landtmarskalkens anförda klagomål, hvilket lades på bordet. Vidare hemställde öfversten friherre Wachtmeister, att sedan inför hela allmänhetens ögon flere af adelns ledamöter oförmodligen blifvit i häkte inmanade, utan att de begått några kända förbrytelser, adeln genast måtte hos konungen anhålla om deras frigifvande. I samma mening instämde mångfaldiga ledamöter, såsom kaptenen grefve Clas Lewenhaupt[1], grefve Ribbing, friherre Bielke, expeditionssekreteraren Hederstam m. fl., men en del i ganska hårda och anstötliga utlåtelser; i synnerhet hade herr Hederstam till de öfverklagade arresterne lämpat missgärningsbalkens 20 kap. 7 §, som stadgar, att den, hvilken bastar och binder någon oförvunnen, förverkat edsöre.
I denna stund syntes mig sinnena för mycket ömtåliga att ytterligare utan våda uppröras. Jag vågade därföre göra föreställning om angelägenheten att i detta laggranna ämne icke utur akt låta den saktmodighet, den varsamhet, som säkrast bereder och underhåller trygghet och ståndaktighet i beslut, förente mig i hufvudsaken med friherre Wachtmeister, men anhöll på det ömmaste, att de, som i alltför starka ordalag författat sina memorialer, täcktes antingen återtaga eller rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
