Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmena sig ega. De skola iakttagas och förvaras i protokollet." Då tillades i protokollet, att ridderskapet och adeln, med reservation af sin rätt och utan prejudikat för framtiden, i anseende till tiden bifaller bevillningen till nästa riksdag, öfverlemnande de nödiga jämkningars verkställande till bevillningsutskottets försorg. Dessa tilläggningar tillfredsställde dock ej de missnöjde. En del tystnade väl, men en del fortfor med hög röst att neka, och friherre Wachtmeister utropade: "Makten kan tvinga mig till bifall, men frivilligt gifver jag det aldrig." Icke desto mindre fortfor konungen att påstå, det en ögonskenlig pluralitet afgjort målet och utnämnde de deputerade, som under hofmarskalken grefve Mörners anförande (på konungens uttryckliga befallning, fast emot grefve Mörners vilja) afgick med protokollsutdraget till stånden, hvarefter H. Maj:t med mycken sinnesrörelse aflade tacksägelse hos ridderskapet och adeln för en tillgifvenhet, som i detta mål få vidkändes, och de fleste besvarade med ett harmfullt stillatigande samt med mulna och bedröfvade ansikten.
Detta tillfälle försummades dock icke att anföra de ärenden, med hvilka man tillförne icke hunnit framtränga till tronen, och hvarvid ej förgats, det vice landtmarskalken alltid föreburit konungens vägran att låta sig dem föredragas. I synnerhet anhöllo flera ledamöter, att konungen skulle taga deras fängslade medbröders sak i rättvist och ömt öfvervägande samt återställa dem en frihet, hvilken de veterligen aldrig förverkat. Konungen yttrade, att rikets våda och nödvändigheten tvungit honom till steg, ovana under hans regering, grämande för hans hjärta, men vid hvilka han dock ingalunda förgätit den mildhet, som alltid styrt hans gärningar; att vice landtmarskalken verkligen haft konungens befallning till hvad han gjort, men att H. Maj:t med glädje nu fann stunden inne, då H. Maj:t kunde höra adelns ansökning; att H. Maj:t hänförde de fängslade till flere slag: en del hade H. Maj:t i tid velat skilja från öfverläggningarne för att skonas ifrån faran att förgå sig svårare och störtas i större olägenheter; en del hade verkligen förgripit sig mot H. Maj:ts person. De förre ärnade H. Maj:t, så snart riksdagen var slutad, återsätta i frihet: friherrar Lantingshausen, Liewen och unge grefve Horn[1] kunde ej misstaga sig, hvilka H. Maj:t därmed mente. De senare komme att ställas under lagligt tilltal; men om H. Maj:t vore skyldig detta beifrande åt ordningen och åt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
