Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i riksgäldskontoret rådmannen Reimers, handelsmannen Morsing och borgmästaren Fagerström från Uleåborg. Af bondeståndet i riksgäldskontoret advokatfiskalen Wellander och riksdagsbönderna Olof Ekström från Wermland samt Knut Persson från Blekinge. För öfrigt gjordes den författning, att timande ledigheter icke såsom förr af domkapitlet i Upsala och Stockholms magistrat samt 50 äldste skulle besättas, utan af ståndets kanslidirektion tillsammans med banko- samt riksgäldsfullmäktige af ståndet.
Dessa omständigheter och val utgöra de betydligaste märkvärdigheter af 1792 års riksdag i Gefle; hvilken genom oförmodligheten af sitt afkunnande och vådan af sina utsigter förtjente äfven så mycken uppmärksamhet, då den väntades, som dess saktmodiga och stilla lopp samt hastiga slut, sedan den lyckligen var öfverstånden. Det låg för allas ögon, att de författningar i penningeväsendet, som voro vidtagne, ej voro annat än palliativer; men de kunde nästan ej blifva andra, helst då ingen säkerhet var i framtiden om en bättre hushållning; och hvar man såg med glädje, att bankens säkerhet förblifvit orubbad, hvarföre ock många, som af fruktan att dess redbarheter skulle tillgripas till betalande af någon del af riksgälden, därutur lyftat sina kapitaler, nu efter riksdagens slut åter insatte dem. Men mest gladdes alla välsinnade öfver den liknelse, sig företedde, till en bättre harmoni mellan frälse- och ofrälse stånden. Det förras kloka och ståndaktiga, men saktmodiga uppförande berömdes äfven af dess billiga ovänner. Och såsom ett prof af konungens välbehag kan anföras, att den sedan 1789 i häkte hållne öfversten Almfelt lösgafs. Landtmarskalken nämndes till grefve och direktören Frietzsky tillböds kommendörsbandet af Wasa-orden, det han dock afslog.
De klarsyntare insågo under dessa hugnande utsigter många anledningar till bekymmer. Freden mellan konungen och de tre stånden å ena samt adeln å den andra sidan var icke nog beredd, nog grundad på giltiga skäl, att vara uppriktig. Den var en verkan af nödtvång och en ställning, hvarutinnan den ena parten icke försökte något motstånd och den andra hade intet att öfvervinna. Konungens uppförande hade ingalunda instämt med den frihet, hvaraf han ville, att nationen skulle rosa sig. Med en brådska, som knappt tillät ständerna att skaffa sig fullständig kunskap om penningeverkets tillstånd, tvungos de att uppgifva sina tankar om botemedlen. Minsta uppehåll, minsta betänklighet ansågs för brottsligt. Friheten art yttra sin mening bevarades så litet, att i anledning af några ströskrifter, som i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
