Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid hvarje seger förnyade sina propositioner, utan att försvåra villkoren. Generalmajoren grefve S:t Julien ankom till Paris och slöt med franske ministern Talleyrand fredspreliminärer den 28 Juli, som lade traktaten af Campo Formio till grund. Men ännu hade kejsaren ej lidit nog för att beqväma sig till en sådan fred. Engelska kabinettets intriger lade däremot så verksamma hinder, att preliminärerna icke blefvo ratificerade. Kejsarens krigiska anda upplifvades af drottningen i Neapel, amiral Nelson och kardinal Ruffo, som på en tid ankommo till Wien; och franske generalen Duroc, som till fredsverkets ytterligare bedrifvande infunnit sig i kejserliga lägret vid Alt-Oettingen, fick icke en gång fortsätta resan till Wien. Efter fruktlösa konferenser med grefve Lerback återvände han till Frankrike; Frankrike uppsade stilleståndet den 29 Augusti, och som tolf dagars uppsägning var stipulerad, skulle fiendtligheterna återbegynnas den 7 September. Kejsaren begaf sig själf till arméen i Alt-Oettingen; hans tappra generaler, Kray i Tyskland och Melas i Italien, togo afsked; och allt bebådade nya blodsutgjutelser. Fredsunderhandlingarne voro dock ej afbrutna. De förmådde till en början utverka några dagars förlängning af stilleståndet, och ändtligen den 20 September en ny vapenhvila på fyrtiofem dagar med femton dagars uppsägelse; men hvilken kejsaren måste köpa med fästningarne Ulms, Ingolstadts och Philippsburgs inrymmande åt fienden. Den afslöts i Hohenlinden vid München och sträckte sig både till Italien och Tyskland.
Härigenom vanns rådrum till nya negociationer. En kongress beramades i Lunéville, dit grefve Ludvig Cobenzl på kejsarens och Joseph Bonaparte, förste konsulns bror, på franska sidan befullmäktigades. Man inviterade äfven England och de öfriga krigförande att däri deltaga; men förste konsuln äskade en vapenhvila till sjös, som icke vann bifall; och Englands politik var att hellre störa andra makters lugn än befrämja sitt eget. Kongressen i Lunéville öppnades således blott emellan Österrike och Frankrike i November, men under nya svårigheter, sedan fransmännen, oroade af insurgenter i Toscana, måst taga detta storhertigdöme i besittning. Bonaparte fann ock vapnen vara säkraste medlet att befrämja fredsverkets fortgång och uppsade stilleståndet i samma månad, hvarigenom dock ej de öppnade underhandlingarne afbrötos.
Den 1 December blef general Moreaus armé i Bayern slagen af den österrikiska under ärkehertig Johans befäl; men förenämnde store general begagnade sig af sina fienders misstag och tog en blodig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
