Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillstyrkande några år tillbaka indragna 400 man, till förnyad känning för statskassan och missnöjets ökande hos den sämre allmänheten genom en forcerad värfning, hvilken befordrades genom ett strängt upplifvande af den gamla författning, att ingen efter kl. nio om aftnarne skulle få vistas på näringsställen, samt uppsynens öfverlåtande häröfver åt polisbetjeningen. Strängheten att militärer skulle nyttja sina uniformer gick så långt, att generallöjtnanten Liljehorn måste träda i arrest, för det han en morgon i enskilda ärenden visat sig på gatan med rund hatt. Mot sin ungdomsvän öfverstekammarjunkaren baron Fleming tog H. Maj:t så mycket humeur, för det denne i ett öfver förste stallmästaren baron Nolcken hållet åminnelsetal yttrat, att i hertigens af Södermanland hof (där Nolcken var tjenstgörande) "högheten aldrig fjättrade nöjet", att baron Fleming, som vid den härom uppkomna förklaring af sinnesrörelse blef sjuk och måste från Haga inflytta till Stockholm, icke utan bemedlande vänners förord, efter återvunnen helsa, fick återtaga sin vakt.
I de fortfarande misshälligheterna med Ryssland hade konungens oböjlighet så när indragit riket i krig. Det är redan anmärkt, att gränstvister yppats bägge rikena emellan. Skriftväxlingen hade blifvit mer och mer allvarsam, och på Sveriges sida i så starka termer (hvilket till en del lades baron Lagerbjelke till last, som, för att behaga, understödde konungens benägenhet att tala ur hög ton), att ryska kabinettet uttryckligen förklarade sig med väpnad hand ämna försvara sin possession af bron vid Lilla Abborfors, och sammandrog talrika trupper vid gränsen samt rustade både sin örlogs- och skärgårdsflotta. Konungen var för sin del lika obenägen till eftergifvenhet, oaktadt nationen, som kände Rysslands öfvermakt, sin oförmögenhet till ett krig och frågans obetydlighet, bäfvade för faran af ett fredsbrott och harmades att de, som omgåfvo konungen, ej sökte det afböja. Ty furstar ega vanligen den lycka, att det goda, de göra, tillskrifves dem själfva, och de gärningar, som väcka missnöje, deras rådgifvare. Kanslipresidenten Ehrenheim och general Klingspor gjorde dock allt möjligt att bringa konungen till mera foglighet. Deras bemödande hade förmodligen varit förgäfves, om de ej kraftigt varit understödda af ambassadören Stedingk, som med sin vanliga skicklighet ändtligen öfvervann konungens stridslystnad. Den 13 April togs omsider beslutet att cedera den fatala bron, hvilken konungen förut gifvit ordres att, i händelse ryssarne däraf ville sätta sig i besittning, med väpnad hand försvara; och under fruktan och bäfvan för fiendtligheters utbrott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
