Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvar mot den växande ryska öfvermakten, med skiftande
vapenlycka, men alltid med tapperhet, slutligen såsom
öfverbefälhafvare för finska hären. Det blodiga slaget vid Storkyro var
hans och finska truppernas sista ansträngning. Med rätta erhöll
Armfelt det vitsord, att han vid detta tillfälle visat prof af »ett
fullkommoligit hjältemod hos en käck officerare» [1]. Själf svårt
sårad, var han en af de sista som lemnade slagfältet, då hans
lilla styrka måste vika tillbaka. Under de närmast följande
åren skyddade Armfelt Sveriges östra kust från fiendens infall
och anförde 1718 den expedition mot Trondhjem, som fick ett
så olyckligt slut. Det var dock icke fienden, utan det hårda
klimatet i de ogästvänliga gränstrakterna mellan Norge och
Jemtland, som anställde de fruktansvärda härjningarna inom hans
här. — Karl Gustaf Armfelt hann värdigheten af general af
infanteriet, blef chef för trupperna i Finland samt erhöll 1731
friherrlig värdighet, sedan han i 53 år tjenat fäderneslandet. Han
afled 1736 och bars, enligt familjetraditionens uppgift, till
grafven af sina tolf söner, alla officerare.
Den äldste af dessa söner, Gustaf Armfelt, hade tidigt
beträdt krigarbanan och var redan vid unga är kapten vid
Nylands infanteriregemente, enligt uppgift därtill befordrad af Karl
XII vid Fredrikshall för visad mandom. Gustaf Armfelt hann
dock icke längre på befordringstrappan än till kaptensgraden,
enligt hans sonsons förmodan därföre att han icke gärna var
sedd af den nya styrelsen och ej kunde förlika sig med 1720
års regeringsform. Äfven han var bofast i Finland och
efterlemnade en talrik afkomma: adelns ättartaflor upptaga fem
söner och fem döttrar, som öfverlefde honom. Den andre i
ordningen af sönerna, Magnus Wilhelm, blef fader till Gustaf Mauritz.
Magnus Wilhelm Armfelt hade tidigt utbytt
fädernehemmet mot militärlifvet och deltog, 17-årig, såsom fänrik i det
olyckliga slaget vid Villmanstrand. I likhet med så många andra
svenska adelsmän utan förmögenhet vid denna tid, sökte han i
unga år sin utkomst och sin lycka i fransk krigstjenst. Han
deltog under 1740-talet såsom officer vid det franska
regementet »Royal Suédois» i ett fälttåg i Flandern, under befäl af den
ryktbare marskalken af Sachsen, och följde till Skotland den
franska expeditionen till pretendenten Carl Stuarts förmån. För
Maurice de Saxe, denne snillrike representant af det franska
chevaleriet under rococons tidehvarf, behöll han en liflig
beundran, hvilken gick i arf till hans son. Den unge svenske officern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
