Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mest sysselsatte mig. Hon bad mig stiga in till sina föräldrar,
hon frågade efter mitt namn; och inom en half timme sysselsatte
man sig endast med mig i hela huset. De äldre ville plåstra
på mina skråmor; de unga damerna skrattade och pratade med
mig, och deras pappa åtog sig att betala skjutsbonden och föra
mig till min slägtinge, som var hans granne. Mitt utseende,
min liflighet, de infall, som framkallades af den unga damens
skönhet, gjorde sin verkan. Man dukade upp för mig en
måltid, och jag utmärkte mig för min matlust. Önskan att få
samtala med den vackra U. räddade mig emellertid från att
föräta mig».
I samma ton fortgår skildringen af denna östgöta-idyll,
hvilken sedan fortsattes i Skeninge, dit den unge resanden följde
sitt gästfria värdfolk, och på Solberga hos hans slägtingar, dit
han följdes af de unga damer, som så hastigt kommit honom
att glömma sin hjärtesorg från Karlskrona. »Dagar fulla af
ungdom, dårskap och lycka», utropar han, »ni räckte endast ett
ögonblick! Och likväl är minnet af sådana stunder de enda
verkligt goda här i världen».
Efter någon tids vistelse i Stockholm, sedan han lemnat
Östergötland, återvände Armfelt till sitt föräldrahem i Finland,
där han tillbragte hösten och vintern 1773. Han fann sina
anhöriga farligt sjuka i en epidemisk rötfeber, utan annan vård än
en gumma som gick på kryckor. Han kom i rätt tid för att
rädda dem. »Jag upptäckte», säger han, »att oaflåtlig vård och
ömhet kunna uppväga alla läkare på modet. Jag bar min goda
moder på mina armar, jag studerade hennes smak och hemliga
önskningar. Hon, med sin änglalika godhet, fruktade att vara
till besvär och trötta ut mig. Hennes smekningar och
välsignelser gjorde mig en outsäglig glädje». — Omsorgerna kröntes
med framgång: ingen i Armfeltska huset dog under den
härjande sjukdomen, och en månad efter Gustafs hemkomst voro
alla återställda.
Från denna vistelse i fädernehemmet — den sista af längre
varaktighet — förvara Armfelts anteckningar äfven en bild af
annat slag, helt motsatt den ömhjärtade sonens, som bär sin
moder på starka, unga armar. Den visar honom såsom den
obetänksamme ynglingen, hvars sjudande blod kom honom att,
om också blott för ett ögonblick, förgäta sin sonliga pligt mot
en fader, af hvars våldsamma lynne han fått alltför mycket i
arf. Han bekänner härom med ångerfull uppriktighet: »Min far
gjorde mig en afton förebråelser för min vårdslöshet, dels i min
klädsel, dels i mitt sätt att skicka mig. Jag svarade trotsigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
