Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbörligt såg genom fingret. [1] Det var en brokig skara af olika
gestalter och skaplynnen, denna ungdom: den ridderlige H. H.
von Essen, den energiske Munck, som gifvit hofsqvallret så
mycket att tala om, Bror Cederström, den sedan så bekante
»krigspresidenten», den älskvärde, tidigt fallne Peyron, De Besche, en
af de mest bemärkta, men ej därföre mest aktade af denna
ungdomliga skara, Fabian Wrede, sedermera fältmarskalken,
hofstallmästaren Claes Rålamb, Karl Borgenstjerna — för att ej
nämna flere af den tidens unga hofmän. Det var dessa, som
under en senare generation företrädesvis uppehöllo de
gustavianska traditionerna, de flesta ej utan heder, oaktadt äldre samtidas
klander.
Och hofvets damer mottogo ännu gärna konungens och
hans vänners ridderliga hyllning. Den lifliga hertiginnan af
Södermanland och hennes väninna, den vackra Sophie Fersen,
grefvinnan Ramel, född Lewenhaupt — Armfelts beskyddarinna
från Spa —, grefvinnorna Meijerfelt, Höpken och Löwenhjelm,
Kellgrens »gratier», förskönade ännu hofvet med sin fägring och
sitt lefnadsvett; och bland de nya stjärnor, som under
1780-talets första år började lysa på hofvets firmament, märktes
framför andra den sköna och lifliga Magdalena Rudenschöld.
Men kulisserna af det lysande skådespelet hade äfven sin
frånsida. Oaktadt de leende minerna och det höfviska skicket
hos dessa herrar och damer med pudrade hufvuden och lätta
sidendrägter fanns hos dem föga känsla af enhet och
sammanhållning. I eftervärldens ögon ega dessa gustavianer en
gemensam, skarpt utpräglad tidstyp; men sins emellan kände de sig
under Gustaf III:s tid föga solidariska. Personlig tillgifvenhet,
vare sig för dramats hufvudperson, den snillrike konungen, eller
för de öfriga medspelande, hörde till undantagen. Partihatet från
frihetstiden glimmade ännu under askan, till och med inom
hofvets kretsar. Dessa vapen under Gustaf III:s tid voro så
mycket farligare, som de smiddes i hemlighet: smygande förtal
hade aflöst de bistra riksdagsdebatterna, handskrifna paskiller
med de nedrigaste insinuationer trädde småningom i stället
för det ohejdade utgifvandet af stridsskrifter under frihetstidens
sista år. Och umgängestonen hade betänkligt urartat till ett
lättfärdigt lekande med den närmaste omgifningens goda namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
