Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarest hans inflytande hastigt växte. Samtiden ansåg, och
under början af Armfelts bana helt säkert med rätta, att hans
hufvudsakliga uppgift vore »att hålla kungen vid godt humör»;
och mången beklagade att konungen i honom funnit en allt för
villig bundsförvandt i sin böjelse för flärd och nöjen, liksom
längre fram för vidtgående politiska planer. Tvifvelsutan
hvilade dock deras inbördes förhållande på en djupare grund än
sällskapsnöjenas och tidsfördrifvets: de förstodo hvarandra ej
mindre i allvarets stunder än i glädjens.
Det fanns mellan dessa båda rikt begåfvade män en
ömsesidig sympati, som ej blott berodde därpå att de i ovanlig grad
förenade tidehvarfvets företräden i frågan om yttre skick och
umgängesbildning. I mycket olika, voro de i det hela likstämda;
båda egde de till sitt förfogande en snabb tanke och en
sällsynt rörlig inbillningskraft, hvilken helst riktades mot stora mål,
ofta utan att taga svårigheterna i betraktande, stundom äfven
utan att vara för mycket nogräknad om medlen till målets
vinnande. Konungen var den äldre och erfarnare, och Armfelt
fogade sig efter hans vilja, stundom med betänksamhet, någon
gång knotande, men alltid med beundran för Gustaf III:s snille,
inför hvars öfverlägsenhet han böjde sig. Ingendera, hvarken
konungen eller gunstlingen, var fri från personlig ärelystnad,
äfven i dess mindre ädla form, fåfängan; men ofta — visserligen
icke alltid — sammanföllo dess lockelser med tanken på
Sveriges ära och storhet. Båda vågade de tänka stort om sitt land
och dess framtid; båda voro de, med sina förvillelser och sin
franska bildning, äkta söner af det folk, om hvilket det fordom
kunde sägas, att det var «för storverk fallet». I farans och
bekymrens stund, på slagfältet och i rådkammaren, visade
Armfelt, ej mindre än hans kunglige vän, mannamod, arbetsamhet
och beslutsamhet.
Redan några månader sedan Armfelt gjort sitt inträde vid
hofvet, hade man fäst uppmärksamhet vid den ynnest, hvarmed
han bemöttes af monarken; och innan ett år förflutit, nämnes
han såsom dennes förklarade »favorit». Men afunden följde
konungagunsten hastigt i spåren. I början gärna sedd af alla för
sitt glada, otvungna väsen, blef Armfelt snart föremål för oblida
omdömen, då det skönjdes att han skulle blifva en på ett helt
annat sätt inflytelserik person hos konungen än den öfriga
skaran af lifpager och unga officerare, som utgjorde dennes
omgifning. Den nye gunstlingen erbjöd många anfallbara punkter:
hans lättsinne, aldrig bemantladt, hans ärelystnad, hans
öfvermod, i känslan af konungagunst och personliga företräden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
