Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derjämte var han i högsta grad oförsigtig: i hetta och öfverilning
undföllo honom yttranden, som kunde och borde väcka anstöt.
Det kunde då till och med hända att han tillät sig utlåtanden
om sin kunglige vän och välgörare, hvilka begärligt
uppsnappades och antecknades såsom bevis på otacksamhet; och hans
infall öfver sin omgifnings svagheter och löjliga sidor voro ofta
retsamma nog.
Låtom oss höra några af de karakteristiker af Armfelt
under hans gunstlingsperiod, hvilka tiden bevarat. Främst bland
dem kan förtjena anföras hvad den unga och spirituella
hertiginnan af Södermanland i sin dagbok [1] antecknat redan i Juni
1782, vid början af hans bana. »Jag tror att hans hjärta i
grunden ej är elakt», heter det, »men han har ett väsentligt fel, som
fördunklar hans bättre egenskaper: det är lusten att lysa med
sin qvickhet; för ett infall skulle han kunna uppoffra allt, och
detta gör honom elak. Han har mycket briljant i sin qvickhet,
ger lifliga svar, har en lätt och behaglig konversation och
saknar icke kunskaper, samt resonnerar ganska bra, fastän stundom
som mängden af unga herrar». Skarpt klandrar hon den unge
gunstlingens öfvermod och anmärker, att han redan nu börjat
taga en beskyddarton såsom förklarad favorit.
I likhet med hertiginnan erkände de flesta bland Armfelts
samtida, äfven hans personliga fiender, hans älskvärda
umgängesgåfvor; men därhän inskränkte sig ock erkännandet hos många.
Kammarherren grefve Adolf Hamilton, den bekante
memoarförfattaren, som i Armfelt såg »en ny Sejanus, uppväxt vid den
moderne Tiberii sida» (!), talar om hans »vackra figur, rödlätta
ansigte och öppna uppsyn», hvilken »dolde den ofantligaste
ärelystnad under ett gladt och otvunget umgängessätt». [2] Och
skalden J. G. Oxenstjerna, som med missnöje tillskref Armfelts
inflytande, att befattningen med utrikesärendena småningom
undandrogs kanslipresidenten, förklarar den ynnest, Armfelt vunnit,
genom dennes »verkliga artighet i societeten, hans röst, hans
sqvaller, hans infall, med dyrkan hörda af några pager». [3]
Adlerbeth ger följande bild, mörkt färglagd, men relativt opartisk, af
Armfelt under hans ungdomsår: »vacker, glädtig, begifven på
nöjen och uppfinnare af nya, kitslig, fåfäng och ostadig, men
af godt hufvud och begrepp, när han orkade använda det»,
därjämte »tilltagsen, vårdslös, vällustig, slösaktig, omättlig af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
