Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kornetten Ehrenmalm, samt att konungen hade läst och gillat dessa
nedriga artiklar, innan de skickades bort att tryckas. [1] Då
saken väckt förargelse, måste Ehrenmalm, tidningens utgifvare,
göra afbön hos dem han skymfat och blef aflägsnad från
Stockholm, oaktadt Armfelt lagt sig ut för honom. Fersens
berättelse är efter vanligheten kryddad med några bittra utlåtelser
öfver konungen och hans gunstling för deras deltagande i en
sådan »infami», slutande med den romerske talarens välbekanta
uttryck af sedlig förbittring: »o tempora, o mores!»
Hela denna berättelse är i och för sig högst osannolik; och
gör man sig den mödan att taga kännedom om den
ifrågavarande smädeskriften, [2] så befinnes det att den därjemte är
osannfärdig, och ett nytt bevis på huru lättvindigt den gamle
partiledaren, med all sin låtsade sedliga harm, plägade umgås
med sanningen. Möjligen kan Armfelt hafva haft någon
personlig bekantskap med denna tidnings utgifvare, som var född
finne och anställd vid ett finskt regemente; och detta har varit
en välkommen anledning till sqvallret. Hvarken Schröderheim
själf eller någon annan af de gustavianska memoarförfattarna
hafva ett ord om denna »infami» af konungen och hans
gunstling. Det har varit Fersen förbehållet att uppduka denna
orimliga dikt, nämligen för eftervärlden. Samtiden skulle väl
[1] Fersen, Hist. Skrifter V: 147, 148.
[2] Ett fullständigt exemplar af "Musernas försök" (högst sällsynt)
finnes i Kongl. Biblioteket. Tidningen utgöres i sin helhet af 22 nummer, af
hvilka det sista utkom den 29 Mars 1783. Dess innehåll är skäligen
underhaltigt, och dess form röjer visserligen intet understöd från konung Gustafs
vittra umgängeskrets. En stor del består af öfversättningar från franskan och
engelskan af moraliserande satirer. Tonen är i allmänhet mycket konungsk,
hvilket väl i främsta rummet gjort tidningen förhatlig för konungens fiender
och utan tvifvel gifvit anledning till påståendet att Gustaf själf haft sitt
finger med vid dess redaktion. Enligt Fersens ord skulle åtta af tidningens
22 nummer (n:o 3—10) hafva innehållit den nämnda skandalskriften. Nu
befinnes det emellertid, att hvarken i n:o 3—10 eller i något annat af
tidningens nummer, tvenne undantagna, finnes ett enda ord, som kan tydas såsom
hänsyftning på någon af de nämnda personerna. Först i n:o 13 finnes en
uppsats om «polisen i Kanton«, hvarest mandarinen As-re-pa’s lastbara
lefnad och egennytta i bjärta färger finnas afmålade; och i n:o 16 skildras i en
«dröm om en resa till Elyseiska fälten« huru denne mandarin står till rätta
för sina brott och strängt dömes af Minos. Där får äfven en jesuit «af låg
börd, prästson från Cadix eller annorstädes från södra delen af Spanien« sin
stränga dom, därföre att han försnillat kejsarens, «den store Fohis«, enskilda
medel. Vidare nämnes belackaren Pasqvinus, som «vågat försmäda en
regent, som är förordnad af försynen att styra sig och de andra«, och en
Brahmin, som hittat himmelrikets nycklar på Nybrogatan i Peking, men funnit
«hittarlönen alldeles icke kristlig«. Att med mandarinen As-re-pa, hvars
många äfventyr med det täcka könet på ett skandalöst sätt framhållas, åsyftas
öfverståthållaren baron Karl Sparre, torde väl ega sin riktighet, och
samtiden kände väl att denne i öfrigt så förtjente mans vandel i detta afseende
icke var klanderfri. Med «jesuiten«, som försnillat konungens medel,
"prästsonen från södra Spanien", skulle möjligen menas skåningen Zibet, konungens
handsekreterare; och "Brahminen", som fått "hittarlön" för "himmelrikets
nycklar", skulle syfta på Schröderheims pastoratshandel. Om emellertid dessa
hänsyftningar af samtiden förstodos, så är emellertid just deras beskaffenhet
sådan, att minst af alla konungen och Armfelt borde kunna misstänkas för
delaktighet däri. Att konungen personligen icke var utan missnöje med
Sparre, hafva vi sett af det föregående (s. 47); men föga kunde det vara
med regeringsmaktens intresse förenligt att öka missnöjet i hufvudstaden mot
ordningens stränge upprätthållare, lika litet som att fästa uppmärksamhet vid
pastoratshandeln eller att låta allmänheten tro att Zibet stal ur det kungliga
schatullet. Orimligheten häraf är uppenbar. Lika litet kunde Armfelt, som
själf ej var främmande för missbruket med pastoratshandeln, vara angelägen
om dess omtalande; och Schröderheim tillhörde ännu hans personliga vänner.
Det sistnämnda kan man visserligen icke säga om riksrådet Karl Sparre,
hvilken i honom, åtminstone någon gång, funnit — en rival. Men
Armfelt hade mera än de flesta anledning att önska att förhållanden af denna
ömtåliga beskaffenhet ej vidrördes. Dessutom borde hans ställning till Karl
Sparres broder Fredrik Sparre, hans närmaste förman, hafva manat till
försigtighet. Att denne sistnämnde, som stod sin broder mycket nära, ännu
länge fortfor att behandla Armfelt med välvilja, bevisar ytterligare att han
ej ansåg honom delaktig i smädeskriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0070.html
