Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han, men mycket grâce. [1] Kungen af Neapel förde oss
sedermera ut på en terrass, där han skrattade af hjärtat åt att se oss
frysa. Han är en ärlig och rask man, höflig utan affektation,
glad och utan krus, god man, god far och en välment och öm
kung. Han har fått en elak uppfostran, men har ett naturligt geni,
talar icke gärna fransyska, men förstår det rätt väl. Kungen
var ganska förnöjd med honom. Drottningen är mera
affekterad, mycket höflig, något impérieuse och vill vara fru i sitt hus.
Hon ser gammal ut för sina år.»
Sådana voro Armfelts första intryck af konung Ferdinand
och drottning Karolina, ett herskarpar, om hvilket historien fällt
en dom, som ej är den blidaste, och hvars regeringstid slutade
med att öfver deras rike draga revolutionstidens stormar och
olyckor. Personligen älskvärda egenskaper saknade dock
ingendera. Konungen, som af det en gång så lysande
Bourbonska husets slägtdrag endast syntes hafva ärft dess passion för
jagtens nöjen, erkände själf att han hade haft »educazione come une
bestia» och hade ytterst blygsamma begrepp om sin duglighet
såsom regent. Drottningen, kejsar Josef II:s energiska syster,
var däremot ej endast, såsom Armfelt säger, »fru i sitt hus»,
utan ock regerande drottning i sitt rike, och blef det allt mera,
till föga fromma för sitt folk, sedan hennes gunstling Acton
blifvit allrådande minister. — Ännu var dock allting lugnt och
leende i lazzaronernas solbeglänsta stad, och konungahusets
familjelycka syntes ogrumlad; de lefde, skrifver konung Gustaf,
»på godt, borgerligt vis» med hvarandra, och äfven med sina
gäster. Han tillägger: »Jag är förtjust i drottningen af Neapel.
Hon vinner att blifva känd och har så förträffligt hjärta ...
Det är sannt, det var ej kejsarinnan Katarinas politesse och
ridderliga belefvenhet, som på en gång smickrar och hänför er;
men det var en bonhommie, en hjärtlighet, som gör nöje, som
ej ingifver vördnad, men som vinner vänskap.» [2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
