Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke blott beskydd, men ynnest och förtrolig vänskap. Konungen
sysselsatte sig med ifver med regeringsärendena, men med en
lätthet, som kunde förefalla som lättvindighet och kunde ingifva
den föreställningen, att Sverige vore ett alldeles för litet land
för hans snille. Hans utgifter vållade honom förlägenhet, och
han måste söka utvägar för att skaffa inkomster utan att öka
skatterna. Man föll då på den idéen att göra brännvinet till ett
monopol; detta stötte många och väckte lika mycken ovilja som
förvåning. De lägre stånden, som voro missnöjda öfver att adeln
återvunnit sitt förlorade inflytande och anseende, samt att alla
höga ämbeten och utmärkelser voro henne förbehållna, vände
sitt missnöje mot konungen; och bönderna, som ej längre själfva
fingo tillverka sitt brännvin och som häpnade öfver det
öfverdåd, som tycktes blifva allmänt, blefvo oroliga. Gamla
uppviglare begagnade sig af ställningen i landet, för att gifva en sådan
tolkning åt konungens handlingar och regeringsåtgärder, att den
allmänna kärleken och hänförelsen för honom småningom
dunstade bort».
Skildringen innehåller, såsom man finner, ingenting nytt
eller okändt, men den saknar i Armfelts mun icke sin
märkvärdighet. Den visar, att stämningen i landet icke var någon
hemlighet äfven för konungens omgifning. Konungen själf gjorde
sig måhända icke fullt reda för huru sakerna stodo: han lefde
ännu i hoppet att hans folk icke skulle hafva »glömt 1772».
Men omisskänneliga tecken saknades icke — Armfelts
brefväxling bär därom många vittnesbörd — att äfven konung Gustaf
hade en tydlig förnimmelse af att ovädret var i annalkande.
Hans lynne var ojämnt; en ständig, nästan nervös oro föranledde
oupphörliga resor, oupphörligt sökande efter omväxling i
sysselsättningar; planer i stort och i smått korsade hvarandra, och —
de stötte som oftast på motstånd. Gustaf III:s hof var ej längre
hvad det varit; och äfven de som han räknat till sina vänner,
började instämma i klandret. Icke heller Armfelt var, såsom vi
sett, alldeles fri från den allmänna misstämningen: det vore icke
svårt att ur hans förtroliga yttranden från dessa år framdraga
omdömen, som snarare synas anstå oppositionsmannen än
konungagunstlingen. Men hans och konungens ömsesidiga
tillgifvenhet bestod profvet, oaktadt tillfälliga slitningar och stundom
stormiga uppträden — ty Armfelt lade icke ens inför Gustaf
band på sitt häftiga lynne. »Han vågade motsäga honom, t. o. m.
med hetta», säger en person, som stått Armfelt mycket nära [1],
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
