Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nylands infanteri 1787. Munck hade hoppats på denna
befordran och ville nu i vredesmod nedlägga sina ämbeten och lemna
riket. [1] De befordringar och utmärkelser, som de närmast
följande åren medförde för Munck, visade emellertid nogsamt
konungens önskan att ej gifva honom anledning till klagomål;
liksom han alltjämt sökte hindra, att ovänskapen mellan Munck
och Armfelt utbröt i öppen fejd. — Det bör dock nämnas, att
de båda fienderna under krigsåret 1789 endrägtigt arbetade för
fäderneslandets bästa, och att Armfelt var den förste att
erkänna Muncks ovanliga energi. [2] Slutet af Muncks bana i
Sverige utmärkes af hans ursinniga raseri mot Armfelt, hvilken
han ansåg såsom en af hufvudanstiftarna af det olycksöde, som
drabbade honom. [3]
Mera betydande såsom politisk person än både Munck och
Schröderheim och äfven vida farligare såsom motståndare, var
den tredje medtäflaren, öfversten, sedermera generalmajoren Toll.
Under loppet af 1780-talet vann han ett inflytande hos konungen,
som för en tid af tvenne år (1786—88) var öfvermäktigt alla
andras, och som äfven kan anses hafva varit afgörande i vida
vigtigare frågor än de, som vanligen gåfvo anledning till hofvets
tvister och intriger.
Från början hyste Armfelt mot Toll en afgjord motvilja,
hvilken icke minskades däraf, att dennes insteg hos konungen
väsentligen syntes befrämjas genom Muncks inflytande; och
redan innan Armfelt själf börjat i vidsträcktare mening taga del
i offentliga angelägenheter, ansåg han att konungens förtroende
till alla Tolls förslag skulle leda till vådliga följder. Så skrifver
han till sin hustru, straxt sedan Toll blifvit utnämnd till
generaladjutant för arméen (1786): »Jag nekar icke Tolls förtjenster:
han har många sådana, men den allmänna omskapning, han vill
införa, är lika fördärflig för rikets författning som för konungen
själf under sakernas n. v. ställning». På denna grund ansåg
han hvar och en, som var Tolls skyddsling, redan på förhand
såsom en misstänkt person. »Vore det än min egen bror, så
skulle en sådan person vara mig motbjudande.» De sist anförda
orden hafva afseende på öfversten friherre Ruuth, hvilken på
Tolls förslag, utan att förut hafva varit använd i statsvärf,
samtidigt utsågs till statssekreterare för finansärenden, och hvars
förnämsta fel i Armfelts ögon utgjorde att han var »en af Tolls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
