Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
traditioner. Betecknande är hvad Armfelt härom skrifver i ett bref
från början af 1788 [1]. »I tisdags hade vi maskeradbal, i dag,
fredag, omigen; alla dagar gifvas spektakler, ofta tvenne olika.
Man skulle nästan vilja svära på, att man har roligt, men jag
tror att någon ond ande råder för allt det här, därföre att alla
människor se ut som vore de på begrafning. Se här i få ord
anledningen. Människorna utgöras af dels dem som hafva
mycket att göra, dels af dem som icke ha något att göra, men vilja
få det; dels slutligen af dem som hvarken göra, eller vilja göra
någonting. För de förstnämnda eger nöjet endast värde såsom
hvila efter arbetet; de andra i ordningen hafva icke roligt,
därföre att de hänga upp sig på allting, kritisera allting, finna
allting dåligt, som de ej själfva utfunderat; den tredje klassen
slutligen gäspar, sofver, äter, frågar efter ingenting, har icke roligt
af någonting» [2].
Luften var tryckande: det var icke långt till stormens utbrott.
Redan innan Armfelt utsågs att vårda teaterns
angelägenheter, hade han blifvit kallad att intaga en plats i den nystiftade
Svenska Akademien och sålunda vunnit ett slags officielt
erkännande såsom en af svenska vitterhetens främsta vårdare. Hans
litterära förtjenster kunde knappast berättiga honom till utmärkelsen
att vara den främste af de fem ledamöter, som valdes af de tretton,
hvilka konung Gustaf själf utsett. Valet var tvifvelsutan en
uppmärksamhet mot konungen, som genom akademiens stadgar
lemnat utrymme för inväljandet af personer, som på grund af sin
samhällsställning »i allmänna sammanlefnaden stadgat sin smak».
Armfelt kunde dock med skäl räknas till de vittra i denna klass
af akademister; och det var icke blott smicker, då Kellgren i
sitt svar på Armfelts inträdestal [3] talade om Armfelts »glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>